Man kan säkert anklaga Nathan Fielder för mycket, men knappast för att göra det lätt för vare sig själv eller sina tittare. Tack och lov! I sin kompromisslösa besatthet av att förstå mänskligt beteende på nanopartikelnivå är han beredd att tänja på gränserna för både tv-berättandet och verkligheten i sitt alldeles eget unika Graceland – någonstans mellan fakta och fiktion.
Redan i den första säsongen av ”The rehearsal” (Max) stresstestade han serieformatet med sin bisarrt banbrytande hybridserie som kan beskrivas som en korsning av ett socialt experiment, rollspelslekar, obehaglig humor och surrealistiskt drama. Som ett slags ambulerande livscoach hjälpte han deltagare att träna på att hantera knepiga livssituationer – från jobbintervjuer till äktenskapliga kriser – innan de inträffade på riktigt.
I andra säsongen har han bokstavligt tagit allting till helt nya höjder. Den forna trollkarlen från Vancouver är fast besluten att lösa problemet med flygsäkerheten en gång för alla. Eftersom de flesta flygolyckor orsakas av bristande kommunikation i cockpiten vill Fielder studera piloters känsloliv för att kunna förebygga framtida katastrofer. I sin jakt på att förstå hur piloter interagerar med varandra använder han bland annat avancerade flygsimulatorer och bygger en egen flygterminal som han fyller med en armé av skådespelare.
Även om de två inledande avsnitten av andra säsongen också är hysteriskt flippade kunde ingenting förbereda mig på den mentala härdsmälta som jag fick av avsnittet ”Pilot’s code” som kretsar kring Chesley ”Sully” Sullenberger, nationalhjälten som lyckades rädda alla sina 150 passagerare genom en elegant nödlandning på Hudsonfloden 2009.
Hur skapar man en pilot av det rätta virket? För att få ett svar måste man gå till botten med den eviga frågan om arv och miljö. Som uppvärmning, inleds avsnittet med ett avancerat experiment som handlar om att ge tre klonade hundvalpar exakt samma personlighet som deras avlidne DNA-donatorhund…
Med Sullys självbiografi som färdmanual återskapar han sedan pilotens liv – bland annat genom att uppföra en gigantisk barnkammare i grotesk storlek, förvandla sig till Sully som spädbarn som ammas och blöjbyts av en gigantisk mammadocka. Och som grädde på moset iscensätter han en onaniscen i en specialbyggd cockpit.
Fielders slutsats om varför nödlandningen lyckades? Jo, Sully kommunicerade med sin andrepilot och bad om återkoppling, men hade också ett hemligt vapen i örat: favoritlåten ”Bring me to life” av Evanescence från 2003. Refrängen är exakt 23 sekunder – precis lika lång som den paus under vilken hjältepiloten tystnade i utskrifterna av flygprotokollet från den svarta lådan.
Oavsett om Fielders popteori stämmer, så är i alla fall en sak säker. Nathan Fielders hjärna liknar absolut ingenting annat. Ingen annan i tv-världen flyger på samma hisnande höjder. Och då har vi inte ens pratat om det häpnadsväckande finalavsnittet som läggs ut på Max den 26 maj – en mörk existentiell tripp som kommer att få dig att tappa hakan på riktigt. Spänn fast och behåll bältet på tills kaptenen ger klartecken.
Läs fler strömningstips av Nicholas Wennö