Skådespelarsnillet Sandra Hüller har skämt bort oss till max i filmer som ”Min pappa Toni Erdmann”, ”Fritt fall” och ”The zone of interest”. I Berlin har hon tagit sitt skådespeleri till en ny nivå – med hjälp av en penisattrapp.
I Markus Schleinzers suveräna kostymdrama ”Rose” spelar den tyska stjärnan en gåtfull kvinna som lever under falsk identitet som man i 1600-talets Tyskland. Med hjälp av förfalskade arvsdokument och påhittade soldatskrönor från trettioåriga kriget lyckas hon inte bara bli herre över sitt eget hus – utan också ingå ett arrangerat äktenskap med en bykvinna.
På ett stramt och subtilt sätt dissekerar filmen historiska manliga maktstrukturer och visar hur kvinnor tvingas efterlikna män för att vinna frihet och makt. Det räcker inte att Rose dräper björnar som en hel karl och mirakulöst nog lyckas bli pappa – i slutändan är det ändå bara penisar som räknas.
Hennes könsbluff skrämmer vettet ur det lokala mansväldet, som svarar med brutalt våld. Man använder inte fejkade penisar ostraffat. Stopp, min kropp! Rör inte vår snopp!
Som av en händelse leker också Shahrbanoo Sadat med en penisattrapp när hon utmanar patriarkala strukturer i stamkulturens Afghanistan. I en av filmens mest humoristiska scener får hjältinnan Naru en grisrosa dildo i present av en väninna från USA. ”No good men”, det som lanserats som landets första romkom skildras en kysk men spirande romans mellan två tv-anställda i Kabul på tröskeln till talibanernas återkomst 2021.
Titeln till trots, är filmen ett kärleksbrev till alla goda män som regissören känner – och en motvikt till den ensidiga ”monsterbilden” av afghanska män. Med humor, värme och romantik utmanar Sadat manliga kodade normer och visar hur även män sitter fast i ett auktoritärt klansamhälle – ett fängelse även för dem. ”Det är otroligt svårt att vara en bra man i det afghanska samhället. Du blir hånad av andra män som delar samma mentalitet: att kvinnor är djur, att du måste ta kontrollen och vara chef, att varje kvinna i din familj ska vara rädd för dig”, säger hennes käresta.
Shahrbanoo Sadat och Markus Schleinzer är långt ifrån ensamma om att ge patriarkatet en omgång i Berlin. Det råder närmast huggsexa bland regissörer som vill göra upp med machokultur, toxisk manlighet och auktoritärt ledarskap – från brutala fängelsemiljöer i Ashley Walters regidebut ”Animol” till Nicolás Peredas ”Everything Else Is Noise”, en skoningslös uppgörelse med konstvärldens mansdominans.
I det ojämna tävlingsbidraget ”At the sea” spelar Amy Adams en demonriden, alkoholiserad dotter som lever i skuggan av sin far, en narcissistisk patriark med eget danskompani. Med lite god vilja går det till och med att läsa in temat i mockumentären ”The moment” där Charli XCX spelar en skruvad version av sig själv – och hetsas av sitt entourage. Inte minst av Alexander Skarsgårds underbart cringiga ”videokreatör” som försöker att ta kontrollen över hennes turné.
Påfallande många kvinnliga regissörer driver med manliga maktstrukturer genom skräck, satir och svart humor. Den australiska ”Relic”-regissören Natalie Erika James kom direkt från Sundance med den ojämna men friskt testuggande bodyhorror-filmen ”Saccharine”. Här kryper patriarkatet bokstavligen under huden på en kvinnlig läkarstudent, som i sin strävan efter att bli smal äter piller tillverkade av mänsklig aska (!). En ozempic-inspirerad satir som skildrar hur kvinnors självkänsla äts upp inifrån då kroppsideal och wellness-kultur blir verktyg för kontroll och förtryck.
Roligare och mer stringent är det finska tävlingsbidraget ”The nightborn” där även ”Ruva”-regissören Helena Bergholm använder skräck för att utforska moderskap under tryck. I en isolerad by föder en mamma (Seidi Haarla) ett udda och rovgirigt ”naturbarn” som föredrar blod framför bröstmjölk. Bergholm blandar en humoristisk häxbrygd av folklig skräck och psykologisk realism för att visa hur mäns tolkningsföreträde kväver den kvinnliga identiteten. Ett slags ”Rosemary’s baby” i den finska urskogen med ett mardrömslikt moderskap där kropp och psyke förvrids av omgivningens förväntningar.
I Ulrike Ottingers kostymdrama ”Die blutgräfin” (”The blood countess”) får patriarkatet i sin tur möta sin värsta mardröm: den mytomspunna ungerska seriemördaren Erzébet Báthory. Isabelle Huppert spelar adelsdamen från 1500-talet som en vampyristisk hämnare i dagens Wien, en blodsugande femme fatale som i den groteska komedin driver med manlig rädsla för kvinnlig autonomi.
Teodora Ana Mihai riktar strålkastarljuset mot fotbollens mörkaste dag i ”Heysel 85” – om den fasansfulla läktarkatastrofen på Heyselstadion 1985, då 39 personer miste livet före Europacupfinalen mellan Liverpool och Juventus. En berusad och inkompetent borgmästare (Josse De Pauw) sätter sitt eget anseende framför säkerheten, omgiven av likasinnade pampar och UEFA-toppar. I stället är det hans dotter, presschefen Marie (Violet Braeckman) som tvingas hantera skuld och moraliska frågor efter tragedin.
Tio år efter genombrottet med ”As I open my eyes” tävlar tunisiska Leyla Bouzid nu med ”À voix basse” (”In a whisper”). Här följer vi en queer kvinna som återvänder till Tunisien efter år i Paris. Bouzid skildrar hur lesbiska relationer förpassas till hemliga nätverk. Genom intima porträtt av begär och förbjuden kärlek utmanar filmen patriarkala normer och blottlägger hur kvinnors frihet och sexualitet kontrolleras.
Bouzids lågmälda motstånd är just en viskning jämfört med Karim Aïnouz öppna frontalangrepp mot patriarkatet i den satiriska ”Rosebush pruning” inspirerad av Bellocchios banbrytande debutsatir ”Nävarna i fickan” (1965). Alla som har sett ”Dogtooth” har lätt att se att manus är skrivet av Efthimis Filippou, mest känd för sina samarbeten med excentrikern Yorgos Lanthimos.
Filmen har festivalens mest stjärntäta ensemble. Tracy Letts, Pamela Anderson, Callum Turner, Riley Keough, Jamie Bell, Lukas Gage och Elle Fanning är alla del av samma sektliknande amerikanska familj i spansk exil. Här styr det stenrika, perversa familjeöverhuvudet med järnhand över sina apatiska barn som bara är intresserade av att samla lyxkläder. Vardagsrutiner förvandlas till obehagliga, incestuösa scener. En av festivalens mest bisarra ögonblick involverar tandborstning, masturbation och oralsex.
Hela det ruttna familjebygget rasar ihop när sonen Jack (Jamie Bell) desperat försöker bryta sig loss genom att flytta ihop med sin flickvän (Elle Fanning). Den gamla rosenbusken på tomten blir en metafor för att sjuka familjegrenar måste tuktas. Ironiskt nog är taggiga ”Rosebush pruning” som lika otuktad som busken i titeln. Underhållande, men satiren spretar och saknar ibland skärpan från den italienska förlagan.
Däremot finns det två turkiska tävlingsbidrag med antipatriarkala teman som lyser starkt och övertygande och som på allvar kan utmana ”Rose” och det hyllade demensdramat ”Queen at sea” om Guldbjörnen, som delas ut på lördag. Den tysk-turkiske regissören İlker Çatak, Oscarsnominerad för ”Lärarrummet” häromåret, presenterar ett brännande politiskt familjedrama som blir en tjutande varningsklocka för högerpopulismens grepp i väst.
Handlingen följer ett turkiskt teaterpar, spelade av storstjärnorna Tansu Biçer och Özgu Namal, vars liv slås i spillror efter att de mottagit ”gula brev” – statliga anklagelser som kostar dem friheten. Çatak målar upp en allegori över den ”nationalistiska propagandainfektionen” i USA och Europa, där intellektuella tystas genom byråkrati och auktoritärt ledarskap. Filmen skildrar hur paranoian också äter sig in i den mest privata sfären där ett äktenskap pressas till bristningsgränsen. Ett lyckat konstnärligt grepp är att hela filmen spelats in Berlin och Hamburg – som får vara stand-in för Ankara och Istanbul. Ett fyndigt konstnärligt grepp att låta historien bli universell och samtidigt kommentera de högerradikala vindarna i Tyskland med AFD på frammarsch.
Emin Alpers intensiva drama ”Salvation” (”Frälsning”) tar temat ännu ett steg längre och är inspirerat av en verklig massaker i Turkiet 2009. Alper, doktor i modern turkisk historia som tidigare utforskare av patriarkala maktspel i ”A tale of three sisters”, borrar här ännu djupare i strukturerna.
Nu placerar han oss mitt i ett modernt Kain och Abel-drama som skildrar ett klankrig mellan två rivaliserande bergsbyar, där urgamla regler styr varje handling. En gammal konflikt som involverar makt, mark och svartsjuka blossar upp. Ledaren Sheikh Ferit (Feyyaz Duman) förespråkar fredlig samexistens, men hans demonridna och sömnlösa bror Mesut (Caner Cindoruk) tolkar sina mardrömmar om otrohet, monster och tvillingar som gudomliga varningar, vilket triggar igång en fanatisk religiös paranoia som i sin tur leder till utplåning.
Man behöver inte vara professor i historia för att dra öronen åt sig över när man ser en historia om en auktoritär ledare som ser sig själv som utvald och bär på en historisk mission om ”en slutgiltig lösning”. Som det förflutna lärt oss är det ett säkert recept för katastrof. Och om det är någon stad på jorden som vet allt om detta, så är det Berlin.
Juliette Binoche: ”Min dotter tipsar mig om hur jag kan undvika alzheimer”
Läs mer om årets filmfestival i Berlin
