Rock
Nick Cave & The Bad Seeds
”Wild god”
(PIAS/Border)
Få artister är lika påtagligt präglade av personliga förluster som Nick Cave. I synnerhet sonen Arthurs frånfälle gjorde ett så starkt avtryck på albumet ”Ghosteen” och de stilla svävande ljudlandskapen att bandet Bad Seeds i någon mån blev överflödigt. Sedan kom pandemin. Så blev ”Carnage” – Nick Caves första ordinarie duoalbum med parhästen och geniala multiinstrumentalisten Warren Ellis – på samma gång ett soundtrack till en mer allmängiltig sorgeprocess.
Nya skivan ”Wild god” är en naturlig fortsättning med ett återsamlat Bad Seeds. Radioheads Colin Greenwood (som nyligen medverkat under Caves soloturné) har varit med och jammat på bas. Ändå är detta ständigt föränderliga bandkollektiv i grunden sig likt. Tonen är över lag ljusare eller mer hoppfull. Inte minst i ”Joy”, där låtjaget hemsöks av ett spöke i stora sneakers, en ”flaming boy” vid sängkanten som mitt i smärtan förkunnar att det trots allt är tid för glädje nu.
Välbekanta adresser flimrar förbi, som titelspårets Jubilee Street. Men på samma sätt som Brightongatans ruffiga kvarter ersatts av ett flott bibliotek är ”Wild god” en mer städad historia. Det betyder inte att det saknas nerv i krängande körarrangemang och stunder av patenterat Bad Seeds-sound. Likaså symfoniskt anlagda ”Cinnamon horses” – skivans kanske vackraste stund – är dramatiskt hemtam i skärningspunkten mellan bibelfilosofi och bondepraktikan.
Ännu en förlust gör sig påmind i ”Oh wow o wow (how wonderful she is)” – en rart udda hyllning till ex-flickvännen och forna bandkollegan Anita Lane med vocoder och en småtossig telefoninspelning. ”Wild god” är inte fullt lika överrumplande som sina två föregångare. Men materialet är ändå grundmurat i de förtäckta trosbekännelser som gjort Nick Cave till vår tids främsta arenapredikant och den givna guiden genom livets sorger och besvär.
Bästa spår: ”Final rescue attempt”, ”Cinnamon horses”
Läs fler skivrecensioner och allt om musik här
