Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Vackra Libby (Sarah Greene) talar viskande med sin man i telefon. Hon säger att piren brinner. Att stararna är som galna. Hon är rädd för en mördare med djävulshorn som dödar urskillningslöst och är på väg söderut, mot Brighton. Maken Bunny (Matt Smith) lyssnar slött på hennes oro medan en naken kvinna rör sig genom hotellrummet. Han kan tyvärr inte komma hem, säger han, för han är långt, långt borta. Men genom fönstret ser han också Brightons pir stå i lågor och svärmarna av starar mot den mörka himlen. Hon vet att han ljuger.
I och för sig är Bunny Munro, sexmissbrukare, skitsnackare och dörrknackande handelsresande i kosmetik, alltid långt borta. Så nerdrogad av ego, rakvatten, dopamin och testosteron och så isolerad från sin närmaste omgivning att han måste kisa med ögonen för att över huvud taget se en annan människa.
Kameran verkar ha lika svårt att fånga in honom, kretsar runt hans ansikte utan att få grepp om honom. Han är ett töcken av lögner. Så komiskt opålitlig att kvinnorna han säljer mirakelkrämer till nästan inte behöver erkänna för sig själva att de lägger sig på rygg för hans billiga tricks och kåta kaninögon.
Dessutom är han otrevlig, hänsynslös, illojal mot sina vänner och en katastrof till pappa. Vi behöver inte sörja överdrivet mycket om titelns förutsägelse skulle bli sann.
Att man ändå följer honom med oavbrutet intresse genom sex avsnitt säger en hel del om den här serien. Troligen om Nick Caves roman som förlaga. Helt säkert om Pete Jacksons manusbearbetning och den lågmält dramatiska dialogen kryddad med sydengelsk slang som ingen översättning kan göra rättvisa.
Kanske ännu mer om Isabella Eklöfs både skoningslösa, både iskallt estetiska och djupt inkännande regi. Och inte minst om Matt Smiths helt dödsföraktande skådespelarinsats. Han är inte bara tillbaka på ”The crown”-nivå (efter att ha förödmjukat sig i blond peruk i ”House of Dragon”) utan far iväg som en påtänd fiskmås mot den brandgula himlen. Bunny Munro är hans bästa roll hittills.
Men inget av det hade räckt, ingenting hade på allvar hänt eller känts eller varit verkligt i den här retrostajlade, supermusikaliska sorgesången över en förtappad man utan Rafael Mathé i rollen som Bunny Junior.
Om man glömt vad ett barn är, ser, hör, vet och bär med sig, blir man plågsamt påmind i mötet med Junior.
Om man glömt vad ett barn är, ser, hör, vet och bär med sig, blir man plågsamt påmind i mötet med Junior. Han som står utanför mammans låsta sovrumsdörr när Bunny kommer hem nästa dag och anar vad pappan snart får se: att hon har tagit livet av sig.
Nu har han bara ett skämt till far, en skugga av en man, att förlita sig på. Men han är ett barn så han gör vad han kan för att se upp till och imitera honom.
Bunny försöker först lämpa av pojken på sin svärmor, men när socialen ifrågasätter hans kapacitet som far, det vill säga som man, drar han istället med sig honom ut på vägarna. För Junior innebär det många timmar ensam i en bil medan pappan genomför sina ”demonstrationer” på ensamma hemmafruar eller försöker trassla sig ur diverse lögner, stölder och bedrägerier.
Hur gammal han är? Sju? Tio? Bunny svävar på målet när han får frågan och vi får aldrig veta det heller. Och det är inte viktigt. Junior är alla barn i alla tider. Man bokstavligen ser giftet flyta in och ut ur Mathés jätteögon. Ibland blir han uppiggad av pappans oförskämdhet, ibland livrädd av det kaos som uppstår runt honom.
Den klockrena musiken av radarparet Nick Cave och Warren Ellis, den becksvart humoristiska dialogen och det lysande skådespeleriet formar en saga som varken är socialrealistiskt skoningslös eller kittlande romantisk. Det är mer plågsamt än spännande att hänga med Bunny Munro men båda behöver resan, först för att förtränga det fasansfulla som hänt och sedan för att sakta låta det sjunka in.
Det blir ingen försoning. Det är trots allt Caves berättelse. Sista avsnittet är visserligen lite mer självmedvetet och sentimentalt, som om kreatörerna fattat att vi är slagna till marken och bestämt sig för att casha in lite extra applåder. Den ilande nerv som serien frilagt är farligt nära att bäddas in i något lager för mycket av drömska fantasier och återblickar.
Men skådespelarna låter oss inte glömma. Smiths kompromisslösa och utlämnande skitstövel-porträtt och Mathés blixtsnabba skiftningar mellan upprymdhet, rädsla och sorg kommer att leva länge i minnet. Det är skådespeleri som – för en gångs skull är den slitna frasen den enda adekvata – går rakt in i hjärtat.
Här är veckans bästa strömningstips
Läs fler film- och tv-recensioner
