Hur långt är ett mannaminne? När Donald Trump svärs in som USA:s president blir det på dagen 80 år.
Den 20 januari 1945 utsågs demokraten Harry Truman till vicepresident. Alla visste att Franklin Roosevelt, som regerat sedan 1933 genom depression och världskrig, var döende. Tre månader senare fick lantbrukaren från södern träda in, fast han sagt ”no, no”.
Att USA kunnat slira hela vägen från Truman till Trump är fascinerande på gränsen till overkligt. Två motpoler som världsledare och människor. Mycket riktigt hotar president nummer 47 att rulla tillbaka allt som nummer 33 åstadkom.
Vi har lärt oss att ta det för givet: FN, Nato, frihandel, ett välmående Europa och en världsordning – åtminstone i teorin – dikterad av regler. Truman formade det mesta under de kaotiska år när Tyskland och Japan låg i ruiner, och Sovjetunionen växte till ett stalinistiskt monster.
Allting i världen var nytt, inte minst atombomben. Allt talade för att mänskligheten var obotligt våldsbenägen efter två globala apokalypser. Allt hängde på en närsynt gentleman i Vita huset.
Trumans efterföljare, född 1946, minns knappt något av detta och bryr sig ännu mindre. Tvärtom rivstartar Trump med att hota USA:s vänner Panama, Kanada och Danmark.
Truman var tvångsmässigt ärlig, full av självtvivel, alltid omgiven av rådgivare smartare än han själv
Underhållningsprogrammet Saturday Night Live parodierar ständigt The Donald. Det går inte. Han är en sådan karikatyr av USA:s tragikomiska sidor att verkligheten obevekligt överträffar dikten.
Harry Truman var också en amerikansk karikatyr, fast omvänt. Son till en misslyckad bonde i Missouri, blott en generation ifrån de mytologiserade nybyggare vars blod, svett och kärva värderingar födde USA:s etos.
Truman var tvångsmässigt ärlig, full av självtvivel, alltid omgiven av rådgivare smartare än han själv, aldrig benägen att gnälla eller skylla ifrån sig. Marinerad i sydstaternas rasism under uppväxten kampanjade han ändå för medborgerliga rättigheter. Som produkt av ett korrupt politiskt system gjorde han ändå sitt bästa mot korruptionen.
Ingen annan president har hanterat sådana utmaningar från helvetet som åren 1945-53. Efter några veckor på jobbet landar Truman i Berlin. Svältande barn och gamlingar utan ansiktsuttryck vandrar planlöst genom grushögarna. Skräckvillan i Potsdam där amerikanerna inkvarteras har i all hast möblerats av sovjetiska armén, sedan dess ägare blivit våldtagna.
Truman är minutiöst påläst inför toppmötet där segrarmakterna ska bestämma världens öde. Den oavbrutet pratande och drickande Churchill har förberett sig genom att måla tavlor i Biarritz. Stalin anländer ett dygn för sent. Hans divisioner har redan ockuperat halva Europa, han har inte bråttom.
Efter en trevande start noterar Truman att Sovjetledaren är artig och affärsmässig. ”Hederlig – men smart som fan.” I högtidstalet säger presidenten: ”Om vi sätter vår otroliga segermaskin i arbete för freden så väntar mänsklighetens bästa tid.”
Truman hyser inga illusioner om den sovjetiska terrorstaten men tror att alla människor går att resonera med öga mot öga
Josef Stalin har vid det laget låtit mörda fem miljoner bönder och skickat tio miljoner till Gulag. Truman hyser inga illusioner om den sovjetiska terrorstaten men tror att alla människor går att resonera med öga mot öga, också den plirande gatugangstern från Georgien.
Stort misstag. Stalin hänvisar iskallt till fakta på marken. Det betyder bland annat att Polen flyttas västerut på bekostnad av miljoner flyktingar och döms till 45 års diktatur. Ryssarna stryper Västberlin, som räddas av USA:s luftbro då ett transportplan med mat och kol landar varannan minut på stadens tre flygplatser.
I Potsdam kan Truman likväl inte låta bli att charmas av Sovjetledaren. ”I liked the little son-of-a-bitch.” När Stalin återvänder till Moskva från deras enda möte har han bara ett adjektiv för amerikanen: ”Värdelös.”
Det påminner om hur George W Bush och Angela Merkel trodde att de kunde göra affärer med Putin. För att inte tala om Donald Trump.
Under toppmötet i Berlin får Truman besked om den lyckade provsprängningen av ett nytt vapen. Manhattanprojektet har slukat astronomiska summor och sysselsatt ett par hundra tusen amerikaner, nästan alla ovetande om helheten.
Drivkraften är USA:s oro för att Hitlers forskare ska hinna före med att klyva atomen. Men hur använder man ett domedagsvapen utan militärt värde?
Om du känner till en sak om Truman är det antagligen denna: han beordrade atombomberna mot Japan.
Före augusti 1945 hade inte en enda japansk enhet kapitulerat, trots att kriget sedan länge var förlorat. Tiotals miljoner människor hade fallit offer för Japans erövringskrig, framför allt i Kina. På de japanska hemöarna tränades alla mellan 15 och 60 år med självmordsbomber och bambuspjut, redo att kasta sig under stridsfordonen.
Den oundvikliga invasionen väntades kosta en halv miljon amerikanska liv. Truman valde Hiroshima och Nagasaki. Ett beslut som är nästan omöjligt att förhålla sig till. Ett krigsbrott av ofattbara proportioner – samtidigt som det kan ha räddat fler japanska liv än det tog.
Världskriget är över men inte mardrömmarna. Vad ska man göra med de nationer som startat blodbadet? USA:s finansminister kräver att all industri monteras ner i Tyskland, som för evigt ska reduceras till jordbruksland. Han får sparken. ”Morgenthau didn’t know shit from apple butter”, säger presidenten.
Jag vill göra hela världen säker för judarna. Därför tänker jag inte gå i krig i Palestina
Judar som överlevt Förintelsen flyr till Mellanöstern. Trumans sympatier är som alltid på underdogens sida. Skakad av nazisternas brott ser han också de politiska fördelarna med att kampanja för Israel i valet 1948. Samtidigt är han trött på sionisternas uppvaktning:
”Jag vill göra hela världen säker för judarna. Därför tänker jag inte gå i krig i Palestina.”
När staten Israel ändå är ett faktum besöker landets chefsrabbin Vita huset. Han säger: ”Gud placerade dig i din mors livmoder för att Israel skulle återfödas efter 2 000 år.”
Trumans medarbetare tycker att rabbinen tar i för mycket. Men då han vänder sig om rullar tårar på presidentens kinder.
Som veteran från västfronten 1918 vet Truman mer än väl vad krig innebär. När generalen Douglas MacArthur går för långt i Korea 1951 blir han avskedad, trots ikonstatus i USA.
Trumandoktrinen är tänkt att stoppa stalinismen utan att orsaka ett tredje världskrig. Men Turkiet och Grekland tycks gå samma väg som Östeuropa, till och med Italien och Frankrike. Demokratin är lika belägrad i slutet på 40-talet som tio år tidigare.
I efterhand beklagar Truman kommunistjakten i USA. ”Det var hemskt.” Hans värsta interna fiende blir FBI-chefen Edgar Hoover, van att förse presidenter med saftigt material om politiska motståndare. Truman avfärdar honom från start: ”Vi ska inte ha någon hemlig polis eller Gestapo.”
Scenerna ovan är hämtade ur David McCulloughs ”Truman” från 1992. Kanske den bästa presidentbiografi som skrivits. Man kan öppna vilken av de 1 100 sidorna som helst och hitta en scen där historiens riktning avgörs, där det motsägelsefulla USA fångas på kornet, och där en rent klärvoajant kontrast till Donald Trump tonar fram.
Mest slående är hur den outbildade Truman livet igenom tar ansvar för allt och äran för inget. I bilen från Potsdam vänder han sig till de allierades överbefälhavare Dwight Eisenhower: ”General, det finns inget ni inte kan få av mig, inklusive presidentskapet 1948.”
Eisenhower svarar: ”Jag vet inte vem som blir er motståndare i valet, bara att det inte är jag.” Generalen fick ändå sina åtta år i Vita huset, som han avslutade 1961 med en legendarisk varning för det militärindustriella komplexet.
Det stödprogram som lyfter Västeuropa ur ruiner och efterkrigsdepression borde ha hetat Trumanhjälpen
Likadant med utrikesministern George Marshall. Det stödprogram som lyfter Västeuropa ur ruiner och efterkrigsdepression borde ha hetat Trumanhjälpen. Men presidenten insisterar: Marshallhjälpen it is. Och koordinatorn får Nobels fredspris.
Trumans respekt för företrädaren är också gränslös. Att den sofistikerade Roosevelt befordrar honom med armbågen spelar ingen roll, eller att Truman hålls utanför det mesta – inklusive kärnvapenprogrammet – tills han motvilligt tvingas ta över.
Efter kriget får Truman besök av en Robert Oppenheimer i upplösningstillstånd. Atombombens fader gråter över ”blod på sina händer”. Presidenten blir illa berörd, vill aldrig träffa fysikern igen, men svarar:
”Nej, blodet är på mina händer.”
Läs andra artiklar av Niklas Ekdal
