Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Det ser man ju vem som är alkoholist”, sa Lisbeth Palme. Sen pekade hon ut Christer Pettersson.
Det var i december 1988, nästan tre år efter mordet på hennes make, Sveriges statsminister. Lisbeth Palme fick se en videoinspelning med tretton män som vankade framför kameran.
Att påstå att den härjade Christer Pettersson stack ut ”vore en betydande underdrift”, skriver polisprofessorn och författaren Leif GW Persson. ”En fyllkaja bland en flock gråsparvar”, sammanfattar GW.
Före fotokonfrontationen hade åklagaren berättat för familjen Palme att mannen som polisen intresserade sig för var alkoholiserad.
Christer Pettersson-konfrontationen har blivit ett skolexempel för hur polisen inte bör göra. Alla förstår att värdet av ett utpekande minskar om vittnet leds mot att peka ut en viss person.
Nu reagerar Fredrik Nydén, rådman vid Södertörns tingsrätt, mot Stockholmspolisens metod att med hjälp av fotoutpekanden få misstänkta sexköpare fällda.
”Alla poliser vet att man inte ska jobba så här”, säger tingsrättsdomaren i första delen av DN:s granskning av polisens förhörsmetod.
Metoden: Poliser går igenom prostituerade kvinnors mobiltelefoner och kartlägger vilka män som chattat och stämt träff med dem. Utredarna tar sedan fram passfoton och visar bilder på de misstänkta sexköparna. Kvinnan får enbart se bilder på misstänkta, inga andra. Polisen är ute efter bekräftanden.
Men hur kan polisen öppet bryta mot Polismyndighetens egen skrivna handledning om fotokonfrontationer? Där varnas just för så kallade enkelkonfrontationer – när vittnet bara får se en enda bild på en misstänkt .
Förklaringen från poliserna som jagar sexköpare är ett närmast filosofiskt illusionsnummer: Man anser inte att visandet av passfoto för ett vittne i syfte att få till stånd ett utpekande är att betrakta som en fotokonfrontation.
”Vi är […] av uppfattningen att vi aldrig genomför några fotokonfrontationer”, skriver polisinspektör Simon Häggström – som inte svarar på vad metoden med passfotoutpekanden i så fall ska kallas.
Prostitutionspoliserna har uppenbarligen hittat ett effektivt sätt att tråla efter torskar.
Det är lätt att förstå Simon Häggströms och hans kollegers brinnande engagemang mot sexhandeln. De ser kvinnohatet och den grova exploateringen i branschen och vill se många fällande domar.
Men rättssäkerheten omfattar alla, även misstänkta sexköpare. När DN nu avslöjar att polisen i förhör har ljugit för en misstänkt är det en oroande varningssignal. Håller poliserna på att bli fartblinda?
Förundersökningsledare Britt-Inger Eriksson medger att hennes kollega medvetet ljög i förhöret. Hennes förklaring är ögonbrynshöjande: ”Jag tror att förhörsledaren sa så för att man tyckte att mannen på fotot som kvinnan pekade ut var väldigt likt den rätta mannen.”
Prostitutionspoliserna har uppenbarligen hittat ett effektivt sätt att tråla efter torskar. Enligt Simon Häggström har polisen de senaste två åren i snitt expedierat mer än ett sexköpsbrott per dag till åklagare. Rättegångarna betas av snabbt. Sexsäljarna som pekat ut männen är sällan med vid förhandlingarna och vittnar.
DN:s granskning visar att polisen på kort tid förhör samma kvinna om en rad olika misstänkta sexköpare. En kvinna pekade ut tolv olika män under en förhörssession. Samma svar angavs i alla dessa fall i polisens sammanfattning av förhöret: hon kände igen mannen på bilden ”mycket väl”.
Rådmannen Fredrik Nydén utesluter inte att att oskyldiga kan ha dömts och tror att fler domare kommer att börja ifrågasätta polisens arbetssätt, när de förstår hur utpekandena tagits fram.
Lisbeth Palmes utpekande var centralt när tingsrätten dömde Christer Pettersson för mordet på Olof Palme. När han senare frikändes i hovrätten spelade den undermåliga videokonfrontationen stor roll. Det kunde inte uteslutas, ansåg hovrätten, att Lisbeth Palme pekat ut fel person.
Till skillnad från det välbevakade Palmemordet sker utredningarna mot sexköpare mestadels utanför offentlighetens ljus. Då blir det extra viktigt att polisen inte ljuger eller tar oacceptabla genvägar i sin iver att sätta fast sexköpare.
