Vi såg honom bakifrån i ett skogsparti, helt täckt av lövkamouflage. Inte förrän han vände sig om insåg vi hur ung han var.
– Jag är 19, sa Denys.
Jag hade trott dig om du hade sagt 15 också, tänkte jag. Se på DN:s ukrainska fotograf Karina Piliuhinas porträtt av Denys. Det är ett barns ansikte.
Som skyttesoldat i infanteriet tar Denys en enorm risk. Han har redan hunnit se vänner dö, och själv dödat. Han såg stolt ut när han berättade om sin ”trofé”, ett vapen från en fiendesoldat som han skjutit ihjäl.
Porträttet av den tonårige lövklädde infanteristen är en bild av krigets vansinne och verklighet. Detta är fel, vill man skrika, nittonåringar ska inte vara i skyttegravar. De ska inte vänja sig vid att skjuta ihjäl folk eller se vänner lemlästas av bombdrönare.
Men den kärva sanningen är att Ukraina behöver sådana som Denys nu. Kapabla soldater som gör det svåra och vidriga jobbet att på slagfältet hålla emot de ryska anfallen.
– Jag klarar saker jag inte visste att jag kunde, säger 19-åringen efter ett halvår vid fronten.
Ryssland kontrollerar i dag en femtedel av Ukrainas territorium. De ockuperade områdena är skräckvälden där den som inte lyder de nya ryska herrarna riskerar att torteras eller dödas.
Detta är fel, vill man skrika, nittonåringar ska inte vara i skyttegravar.
Vid fronten är det sedan länge Ryssland som avancerar. Kremls invasionskrig är ett utnötningskrig, och ett sådant vinner den med störst resurser. Ukraina skulle behöva mer vapen, mer ammunition och fler soldater.
– Vi är 500, men vi borde vara 700, säger en bataljonschef som Karina och jag möter, i en underjordisk bunker på östfronten.
Bataljonschefen heter Dmytro. Många ukrainare heter det, eller Volodymyr eller Serhij. I Ukrainas militär används soldatnamn som gör det lättare att skilja alla med samma namn från varandra.
Dmytros soldatnamn är Sokol – ”falken”. Från sin underjordiska kommandocentral har han onekligen en sorts falkblick över kriget. Fast nästan allt han och hans underställda ser på sina skärmar är dåligt för Ukraina.
– Tre glidbomber på väg, säger Dmytro och pekar på några röda prickar på en karta.
Strax efter mullrar det utifrån. De ryska glidbomberna slog ner i grannbyn, kan Dmytro se på skärmen.
– Ryssarna har varit extremt sugna på att ta den byn på sistone. De har skickat extra soldater ditåt.
Dmytro är inte mycket äldre än den lövklädde Denys. Vid 26 års ålder för han redan befälet över en hel bataljon med 500 soldater.
Men om Denys såg yngre ut än sin ålder, ser Dmytro äldre ut. Särskilt när han pratar om krigets utveckling. De senaste två åren har hans soldater i princip enbart retirerat.
– Först förlorade vi Bachmut. Nu försöker vi att hålla emot här.
Man ska inte överdriva Rysslands framgångar. Avancemanget på östfronten går ytterst långsamt, och den ryska taktiken kostar hundratusentals soldatliv. Dessutom har Ukraina lyckats med flera spektakulära operationer djupt inne i Ryssland, som de actionfilmsdoftande attackerna mot ryska flygbaser i början av juni.
Men huvudtendensen i kriget är tydlig. Natt efter natt terroriserar Ryssland den ukrainska civilbefolkningen med svärmar av kamikazedrönare och missiler – och vid fronten är det de ryska styrkorna som anfaller.
Det bästa Denys, Dmytro och andra ukrainska soldater kan hoppas på i sommar är att överleva, och att stå emot den ryska anstormningen. Någon fred är inte i sikte.
Läs mer:
Motståndskvinnan om medlöpare: ”Svaga människor säljer sin egen mamma för pengar”
