Niklas Wahllöf: Birgitta Andersson var en stjärna med ett unikt komiskt gehör

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Så är den sista storheten från den klassiska revyn Gula Hund borta. Vi som inte har minnen från de åren utan är hänvisade till gryniga klipp av Hasseåtage-föreställningen på Chinateatern kan med fog ställa frågan om inte Birgitta Andersson redan då besatt ensemblens största råtalang.
Hon skulle i alla fall med tiden komma att bli nästan självklar för Hasse Alfredsons och Tage Danielssons (eller Svenska Ords) produktioner. Tänk bara på hennes insatser i filmer som ”Att angöra en brygga”, ”Äppelkriget”, ”Ägget är löst” och ”Picassos äventyr”.

Birgitta Anderssons många samarbeten med Hasseåtage må sticka ut, men de utgjorde bara en liten del av hennes långa karriär. Meritlistan är enorm och spretar åt massor av håll. Här finns över 50 långfilmer, lika många revyer, mycket scenhumor och annan teater, med sådana som Povel Ramel, Beppe Wolgers, Gösta Ekman, Meg Westergren och Rolv Wesenlund. Och här finns Sveriges mest populära barnprogram och banbrytande julkalendrar. Bland annat.

Och genom hela karriären löper hennes följsamma tajmning, känslan för en hela tiden bibehållen rytm. Birgitta Andersson var välsignad med en unik komisk förmåga. Och en självklar star quality.

Någon har sagt att Birgitta Andersson var så begåvad att hon kunnat göra något njutbart av en telefonkatalog. Förutom att det säger en del om under vilken tid som Birgitta Andersson var som störst, berättar det också vad hon kunde göra med en text. Lite vad hon ville, verkar det.

Hon var förstås påläst och inövad i allt hon gjorde, men man kan höra, och inte minst se, hur hon tog små egna vägar i manus när det passade bättre. Hon lyssnade in situationen och tycks ha kunnat tänka om sin nästa replik, blixtsnabbt. Kanske var det ett uttryck för hennes ”anarkistiska fantasi”, som Suzanne Osten träffande har skrivit. Eller så besatt hon bara ett naturligt, få förunnat gehör som man inte kan träna sig till. Som gjorde att hon på något vis höll sketchen, scenen, hela tiden levande.

Det kanske mest kända exemplet på ett sådant eget påhitt var ”Göta Petter! Nu ble ja liten som enna tesked igen!” När det egensnickrade utropet skallade ur Sveriges teakklädda tv-apparater rusade vartenda barn, och faktiskt ännu fler vuxna, till vardagsrum och gillestugor för att se på när Andersson krympt till en tummetottliten tant. Serien ”Gumman som blev liten som en tesked” sändes som julkalender i Sveriges Television 1967, när konceptet ännu inte alls var den självklara tittarsuccé som det skulle komma att bli. Det var här det fick fart. Birgitta Anderssons fria tolkning av Alf Prøysens litterära förlaga – som att göra ”Teskjekjerringa” till en västgötsk gumma – sägs ha lockat två och en halv miljoner tittare. Inte undra på att ”Teskedsgumman”, som titeln senare rationaliserades till, blev sin egen serie 1973 och att originalet skulle sändas i repris flera gånger.

Det gällde även en annan julkalender med en krympt Birgitta Andersson i förgrunden. ”Trolltider” från 1979 – där Andersson spelade det försiktiga trollet Daisy, syster till Eva Rydbergs Gloria, och som bara mätte 12 centimeter över havet – skulle sändas i repris såväl 1985 som (i januari) 1995.

Kanske minns dagens medelålders svenskar i än högre utsträckning Birgitta Andersson genom barnprogrammet ”Från A till Ö”. Här spelade hon, och som hon spelade, Hedvig Hök som vräkts från sitt hyreskontrakt och ockuperat en kvarglömd byggbod ute i skogen. Där kunde Bert-Åke Vargs kloka uggla Helge från sitt bo uppe på taket hjälpa Hedvig att förstå vad saker betyder. Så att näsan slapp växa så där som den tenderade att göra på henne så fort det var något som hon inte begrep. Exempelvis just det annullerade hyreskontraktet, eller om allemansrätten gällde runt byggvagnen. Serien, ett avsnitt per bokstav och lika bildande som rolig och civilisationskritisk, rullade under vintern 1974–1975 och skulle även den bli något av en institution: miljonpublik, repriseringar och småningom dvd-utgåvor.

I senare intervjuer har Birgitta Andersson framhållit just ”Från A till Ö” som en karriärens höjdpunkter. Den är i alla fall ett av de finaste exemplen på hennes improvisationsförmåga, hennes följsamhet – och på hennes blick. För mitt i monologerna, mellan hennes liksom tankspridda nynnande av någon låt, hennes plockande med ditten och datten i boden, så var det här en skådespelare som såg på sin unga publik och inte bara talade till den.

Var det denna blick som gjorde ”Handlarns Britta”, som Birgitta Andersson kallades när hon växte upp mellan Mariestad och Götene (styvpappa Karl hade lanthandel), så bra och så populär i så många läger? Alla verkar ha fått en relation till minst en av hennes karaktärer, från Linda Münning i den gamla dansrestaurangsketchen ”Får jag lov” med Hatte Furuhagen och Hasse Alfredson, till Doris i hennes sex Jönsson-liganfilmer. Eller fröken Brewster i ”Arsenik och gamla spetsar” på Maximteatern. Eller Barbro i ”Allrams höjdarpaket” (julkalender igen, 2004) på SVT.

Eller var det kanske för att hon verkade ha så roligt? Vad hon än spelade genom åren så fanns där ett till häften dolt litet leende i mungipan. Inte sällan smått ironiskt. En precis lagom undertryckt glädje. Som om hon från det att hon som mycket ung grundade Atelierteatern i Göteborg (hon kom aldrig in på Stadsteaterns scenskola) med några vänner och fann att skådespeleri var lust. Kanske mer än jobb. Hon skulle inte släppa denna lust att agera förrän hon fick barnbarn, som hon lade allt mer tid på. Kanske kände hon att de var ännu roligare.

Det finns något väldigt typiskt i Birgitta Anderssons svar när hon 85 år gammal mottagit Hederspriset till Gösta Ekman minne i slutet av 2018 och fått frågan hur hon skulle fira: ”Jag ska äta glass.”
Och så det där lilla leendet i mungipan.