Messiah Hallberg, som vid tillfället fortfarande tilltalas Mårten, är åtta år gammal när han får reda på hur gammal pappa Nils Hallberg egentligen är. Året är 1992 och det visar sig på något dokument som Messiah snokat upp att den skådespelande pappan är 71. För en andraklassare är det förstås en hisnande siffra, och denna ska prägla Messiah Hallbergs barndom. Ordentligt. För den förvirrade gossen kommer nu döden att ständigt befinna sig bakom nästa, eller nästnästa hörn. Får vi två jular till med pappa, eller har vi kanske tre kvar tillsammans?
Messiah Hallberg känner nog de flesta till. Främst som ståuppare och tv-programledare. Med sin berättarröst, full av timbre och dramaturgisk nerv, återger Hallberg hela resan som son till en åldrande far, en man som varit Sveriges första barnfilmsstjärna (”Anderssonskans Kalle”, 1934) och vars karriär skulle inbegripa fler än hundra filmer och ett sjuttiotal pjäser. Men han var också en man i ständigt krig med livet. Och med trafiken. Nils Hallberg verkar ha ut skällt ut alla som inte uppfört sig på ett korrekt sätt, och ingen hänsyn har tagits till om den unge sonen då har stått bredvid och skämts.
Det är lika roliga som sorgliga anekdoter. Nu var dock inte Nils Hallberg endimensionellt arg, som många andra farbröder av den gamla stammen bar han också en djup kärlek till och omtanke om de närstående. Och här hade programmet kunnat bli smetigt. Men efter ett manusförfattat yrkesliv på scenkanten, framför tv-kameror och radiomikrofoner, är Messiah Hallberg så slipad att han aldrig förfaller till sorg eller sentimentalitet. Det blir heller inget renodlat minnesprogram om pappan, utan han väger upp med gott om reflektioner kring sin egen person, sina nycker och, specifikt, sin imbecilla idé att inför diverse terapeuter försöka nysta i hur ”speciell” han är. Han har också den goda smaken att tidigt i programmet kommentera det smått groteska i vårt eviga fokus på den store fadern. Om mamma Marie-Louise görs inget Sommar.
Messiah Hallberg är, och det behöver inte upprepas, en synnerligen god berättare. En och en halv timme känns som hälften. Men lär hans historia oss något om livet? Kanske det som hans ungdomsvän deklarerade: Livet består av att knulla och att dö. Allt illustrerat av låten ”Fuck forever” med Babyshambles.
Läs fler Sommarkommentarer
Vera von Otter: Jag blir på glatt humör av Ida Johanssons kärleksförklaringar
Jacob Lundström: Klas Eriksson skojar inte när han berättar om det allra svåraste
Helena Lindblad: Linnea Wikblad förvandlar kärlekskris till feelgood
