Jag vet inte hur stora penisar Donald Trump, Elon Musk eller Mark Zuckerberg har. Men att de agerar som de gör tror jag ändå inte beror på att de, som Jonas Gardell hävdar i en artikel i Expressen, har små sådana (14/1). Inte heller tror jag att det beror på att de är heterosexuella.
Efter Trumps vinst i det nordamerikanska valet är det många som i förtvivlan försöker förstå vad som händer i världen. Enligt Gardell handlar det om ”en gigantisk kris för maskuliniteten i form av perverterad heterosexualitet”. I världsledare som Trump och Putin, och i machomän som Andrew Tate, ser Gardell en ”urvilja att dominera andra och tvinga dem till underkastelse”.
Han spårar denna vilja tillbaka till antiken, och närmare bestämt till romarriket. För romarna ”är det viktigt att mannen är dominant”, skriver han – och det gäller såväl i samhället som i sängen. En romersk man är en erövrare, som föraktar svaghet. Han äger mod, styrka och hårdhet.
Gardell förklarar alltså samtidens makthungriga individer med hjälp av en viss personlighetstyp, med vissa psykologiska egenskaper. Och visst kan en människa vara egoistisk, självisk, tävlingsbenägen. Men hon kan också vara altruistisk, generös och solidarisk. Det kunde hon på romartiden och det kan hon nu. Ingen historisk förändring kan förklaras med hjälp av eviga mänskliga själsegenskaper. Om vi vill förstå förändring måste vi förstå vilka – alltid möjliga – egenskaper och sätt att vara som människor utvecklar och vilka som snarare blir liggande i träda. Och det går inte att förstå utan att förstå det samhälle som individen lever i.
Vi odlar de sämsta sidorna av det vida mänskliga fältet.
Efter Margaret Thatchers och Ronald Reagans makttillträde runt 1980 följde i västländerna ett antal decennier av nyliberal politik: avregleringar, privatiseringar, skattesänkningar, åtstramningspolitik och det offentligas tillbakadragande från välfärden. Marknadens sfär blev större och politikens mindre.
Med en sådan utveckling stadfästs också marknadsprincipen konkurrens. I marknadssamhället tävlar företag mot företag och vara mot vara, men även skolelev mot skolelev, arbetstagare mot arbetstagare, land mot land, kommun mot kommun, skola mot skola, sjukhus mot sjukhus, människa mot människa. Vem blir en vinnare, vem en förlorare?
När vi lever våra liv i tävlan gör vi varandra till varandras hot. Vi odlar de sämsta sidorna av det vida mänskliga fältet. Att stå överst, att vara ledaren, att försöka berika sig själv och sin familj, att vara i en position där man har rätt att bestämma över andra, att vinna no matter what – är det verkligen fenomen som vår samtid förkastar?
Många förklarar vår tids auktoritära ledare på samma sätt som Gardell gör, med deras personligheter. De är mobbare, macho, onda. Jag känner ingen av dem, men mycket talar väl för att de är just sådana. Fast det utesluter inte att de är, låt vara uppförstorade och snedvridna, men ändå ett slags typmänniskor som vår ekonomi och samhälle har sått och odlat fram. Som vi sår får vi skörda.
Läs fler texter av Nina Björk
