Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Första gången jag såg min far i jeans verkade det konstigt, eftersom han aldrig bar några under min uppväxt. På den tiden var han en sån där vuxen som gick omkring i vuxenkläder, ofta kavaj och slips och annat som hörde till en helt annan värld än min.
Han vägrade träskor också, en annan självklarhet.
Men sen han gick i pension för mer än trettio år sen har jag bara sett honom i kavaj vid högtidliga tillställningar. Sen ungefär lika länge är det i stället jag som bär kavaj i ur och skur, åtminstone utanför vintersäsongen.
Och vanliga blåjeans vet jag inte när jag senast ägde ett par. Jag gillade aldrig när de började säljas redan slitna, och med tiden blev det svårt att ens hitta några andra. Dessutom märkte jag att vanliga gubbyxor var bekvämare.
Min fars favoritplagg var annars overallen. Blå, hellång och med blanka knappar fram. På landet var det alltid något som behövde fixas, där var overallen på för jämnan.
Jag hörde sägas att när den kunde stå för sig själv, då var det dags att tvätta den. På skämt visserligen, men ändå.
Vi ungdomar bar också en sorts overall, jag och min bror och våra vänner. Eller kanske snarare uniform. Det var jeans av några få märken och en handfull modeller. Blå, för det mesta. Möjligen kunde ett par manchesterjeans passera, men det var på gränsen. Ramarna var inte vida.
Till det en blå jeansjacka.
Det var ett praktiskt mode för en aktiv tillvaro, med cyklar, mopeder, lerpölar och kanske fotboll på asfalt på lunchrasten. Alla revor och nötningar gjorde bara byxorna snyggare. (Till skillnad från fabriksslitningen, alltså.)
Farfar såg det hela ur ett annat perspektiv, det visade sig när vi var på landet och han behövde något som fanns under huset – och sa till min bror, som stod bredvid i dyra, moderna jeans:
– Du som har blåkläder på kan väl krypa in där och titta efter?
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om när han äntligen blev en gubbe med keps.














