Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
För varje år verkar det allt konstigare att jag en gång var en nattuggla, en sådan som aldrig ville gå och lägga sig och därefter aldrig heller gå upp ur sängen. Eller ens vakna.
I min första egna lägenhet hade jag en ilsken väckarklocka som tjöt med ett ihållande larm i femtionio minuter, om man inte stängde av den. Den lärde jag mig att sova över.
Ibland vaknade jag av den plötsliga tystnad som uppstod när larmet slog av, efter just femtionio minuter. Eller så sov jag över det också.
När jag nyss hade flyttat till Stockholm var jag frilans med töjbara arbetstider och många sena kvällsjobb. Inte sällan var vi några som gick ut och roade oss efteråt. Under en period blev det normala att gå till sängs först när dagen hade grytt och jag kunde ha svårt att hinna upp innan banken stängde.
Det var när alla banker hade öppet till tre.
Ändå har mitt liv snarare varit en kamp för att hålla mig vaken än en oförmåga att komma i säng. Tycker jag nu, när jag tänker tillbaka. Det började redan från tidig ålder, när jag var den i vår familj som sov mest obehindrat i alla sorters sammanhang.
Min far testkörde ibland militärfordon, så turerna till landet kunde bli både skumpiga och bullriga. Men jag somnade då också.
Hoppa över en natts sömn har jag aldrig klarat, ”dygna” som det numera heter. När vi i gymnasiet var ett litet gäng som hade varit ute hela natten, då fortsatte de andra glatt till dagens första lektion medan jag gick hem och skolksov.
Vid jetlag blir sådant här extra tydligt. Den gången jag flög över åtta tidszoner till Las Vegas var jag halvsovande hela tiden där, utom några timmar från fyra på morgonen till strax före lunch. Då var jag i gengäld klarvaken.
Men när jag såg att legendariska The Four Tops spelade i stan och fick tag i en biljett till samma kväll, alldeles framme vid scenkanten, då satt jag där och nickade till så uppenbart att sångaren Abdul ”Duke” Fakir gav mig en uppsträckning i sin mikrofon:
– Man sover inte på våra konserter!
Tre timmar senare var jag klarvaken som aldrig förr, men det var så dags.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om det svenska bruket att lägga grönmögelost på pepparkakan.















