Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Egentligen har jag varit på väg hit länge. Någon gång i mitten av 1990-talet var jag och min hustru i Andalusien och i en otidsenlig herrekipering i någon småstad köpte jag en grårandig gubbkeps.
Jag bör väl ha varit runt trettio och den sortens persedel hade fram till dess varit djupt främmande för mig. Men där och då tänkte jag att gubbe, varför inte?
Trivdes i kepsen gjorde jag också. Emellertid fick mig något, kanske bara nyfikenhet, att kort därefter pilla upp den tråd som hade sytt ihop kullen med skärmen och skapat den typiska, tillplattade formen.
Uppfälld såg kepsen helt annorlunda ut, mer som en lokförarmössa från förra seklets början. Fast sämre.
Det jag då borde ha gjort var att sy fast skärmen igen. I stället blev kepsen liggande bland fezen, kufin, stråhatten, den stickade rastaluvan och alla andra huvudbonader jag köpt på olika resor.
Så blev det vinter för någon tid sen och jag hittade inte min vanliga mössa, i den förvirring som ännu råder efter en fönsterrenovering för mer än ett halvår sen.
Det är en kär mössa, som täcker båda öronen och kan knäppas under hakan. Den liknar en flygarluva från första världskriget och framför allt smiter den inte åt, inte som alla de toppluvor jag alltid gjort vad jag kunnat för att undvika.
Men nu var det kallt och jag skulle ut. Då påminde min hustru om att jag ju faktiskt hade köpt en ny gubbkeps, i London för inte så länge sen. I rutig tweed och med kullen fästad i skärmen med hjälp av en tryckknapp.
Inte en ordentlig mössa men bättre än inget, tänkte jag och spatserade ut i vinterkylan. Och fann till min förvåning att kepsen var varm på riktigt. Ja, till den grad att det spelade mindre roll att öronen fortfarande var oskyddade.
För en trettiogradig Norrlandsvinter håller det naturligtvis inte, men på Stockholms isgator kunde jag nu gå runt och känna mig ordentligt påpälsad i en enkel keps. Låt vara av ylle. Ja, faktum är att min tunna flygarluva aldrig har värmt lika påtagligt, hur heltäckande den än är.
Och nu har jag ju hunnit bli gubbe på alla andra sätt också, så det var väl inte mer än rätt. Rent av på tiden.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur svensk partipolitik numera rör sig.
