Mat behövde jag aldrig bekymra mig om som liten. Mamma var hemma och stoppade i mig så mycket jag någonsin kunde behöva; lagad mat på regelbundna tider och vad som helst vid minsta pip därutöver.
Fast kanske inte kakor. Oftast inte.
Jag och en granngrabb kom emellertid på att om vi sa att vi skulle ha en picknick kunde vi få med oss en skvätt saft och några småkakor. Det gick några gånger. Då travade vi upp i skogsbrynet, strax utom synhåll, och tryckte i oss alltihop på ett ögonblick.
Trycka i mig alltihop behövde jag också göra vid middagsbordet. Allt ätbart på tallriken, vill säga. Det var oftast inga problem, men all mat var inte lika god och ibland blev jag sittande med en portion som bara växte ju mer jag försökte tugga i mig den.
I regel någon fisk som tillagats så länge att den blivit stum, eller kanske något kött med ben och olika svårsorterade beståndsdelar. Det kändes som timmar när jag satt där ensam i köket. Så långsam blir tiden aldrig igen.
Sen ändrades allt tvärt, pappa flyttade ut och mamma började jobba på dagarna. Mellanmål efter skolan fick vi fixa själva. Någon gång mer än så.
Varken jag eller min bror hade minsta aning om hur man Lagade Mat, men i butikerna fanns det industriförpackad färdigmat och den var bara att värma.
Särskilt uppskattad var den lilla fryspizzan. Tjockare i bottnen än vanliga pizzor, knappast större än en sjutumssingel och med gles fyllning därtill. Men en sannskyldig fest att få – faktiskt mer uppskattad än nästan all mammas hemlagade husmanskost, för så orättvis är ofta barns smak.
Ungefär som att grannarnas billiga blandsaft från butiken var en större delikatess än vår hemgjorda saft på egenodlade bär, som smakade vardag.
Nå, att värma dessa plastförpackade pizzor var inget problem. En liten instruktion stod utanpå, bara vänta tills ugnen nått rätt temperatur och så in med pizzan.
Det blev fel ändå. Snart började det osa giftigt i hela köket och min bror fick i halv panik rycka ut det redan brända paketet. Och därefter förklara för mig att pizzan måste plockas ur sin plastförpackning innan den stoppades in i ugnen.
Sen dess har jag blivit lite mer rutinerad i köket, men alla måste ju börja någonstans.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om dilemmat med att ha gamla bekanta man inte vet namnet på.