Knappt har jag börjat läsa kulturintervjun innan jag halkar ur, då stjärnan tar emot i ett art nouveau-palats och jag måste leta i minnet efter vilken epok det var nu igen.
Så är det med genrebeteckningar, de är både informativa och utestängande. Beroende på hur bildad man är.
Sen kan man invända att art nouveau (på franska) är termen som används på engelska, men på svenska heter det faktiskt jugend (på tyska). Om nu det gör någon klokare.
Men det finns ännu en anledning till att jag hakar upp mig: det är det här att döpa en genre – vilken som helst – till ”ny”. Och då är det lika illa med art nouveau (ny konst) som jugend (ungdom).
Om det är något man vet om de där genrerna så är det att de är väldigt gamla i dag. Likt allt som en gång varit nytt, vilket kan illustreras av ”Nya bron” i Paris (Pont Neuf) som är den äldsta av stadens broar.
Dessutom kan etiketterna flyttas. När modehuset Diors new look hade blivit gammal i mitten av 50-talet tog president Eisenhower namnet och satte det på sin nya säkerhetspolitik.
Själv var jag i precis rätt ålder när nya vågen på 70-talet kom som en fortsättning på punken, den behöver jag aldrig tveka om innebörden av. Fast amerikanerna tog namnet new wave och satte på en annan genre, ett par år senare, det som engelsmännen kallade ”new romantics”.
Ännu lite senare fick jag veta att nya vågen inträffade redan i början av 60-talet, fast då inom filmen. Främst på franska, nouvelle vague.
Många vågor har varit ännu nyare sen dess. Den korkade nu metal-genren hade åtminstone vett att välja en korkad stavning.
I tangon kom det nya gardet (guardia nueva) redan på 1920-talet, vilket inte hindrade Astor Piazzolla att lansera tango nuevo trettio år senare. När sen den ännu nyare (och helt annorlunda) tango nuevon kom fram kring millennieskiftet kallades den ibland neotango, för att försöka hålla åtskillnad (det gick sådär).
Lika illa är det med modernismen, som ju mest är ett annat sätt att säga ny. Även där är det lite olika vad (och när) man menar, beroende på vilket fält man rör sig inom – konst, musik, litteratur, arkitektur … eller kanske katolsk teologi, där finns också en modernism.
Och efter den kom ju postmodernismen, som också den blivit gammal. Postpostmodernismen kom som ett brev på posten, den läste jag om första gången för tjugo år sen. Men där någonstans verkar en fånighetsgräns gå, och just den termen har aldrig riktigt slagit an.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om vad folk borde kallas som kommer från USA eller Chile.
