När jag var barn och det serverades kaffe gjordes det förvånansvärt ofta med en liten sångfras: för kaffetåren den bästa är/av alla jordiska drycker.
Jag höll det för en lögn, kaffe skulle jag inte gilla på många år än, men frasen fäste ändå. Likt så många andra fraser från förr som upprepades i det oändliga tills all eventuell finess nötts ned.
Och nyligen fann jag mig själv upprepa den, trots att jag försökte låta bli; som av ett inre tvång orsakat av barndomens idoga prägling. Eller bara av det välkända faktum att den man som lever tillräckligt länge alltmer kommer att förvandlas till sin egen far.
Nå, det visade sig att min hustru också kände igen den. Men vad var det för låt? Vi kände den mest som snapsvisa – Det satt en mås på en klyvarbom/och tom i krävan var kräket – men sådana sjungs ju oftast på lånade melodier.
Och ”Kaffevisan” är verkligen en gammal slagdänga, även kallad ”Den bästa av alla jordiska drycker” och först framförd i Mauritz Cramærs ”Femhundra riksdaler banko” – komedi i två akter med körer och kupletter – på Mindre teatern vid Kungsträdgården 1846 (där Dramaten senare huserade innan det nuvarande huset stod klart).
Då var min farfars far ännu inte född och varken radio eller grammofoner fanns, men den blev ändå en sådan hit att den levde kvar långt över hundra år senare.
Fast den är inte ensam om melodin. ”När månen vandrar” är en annan sådan som bitit sig fast, skriven av Christina Lagerlöf som var prostdotter från Värmland och kusin till Selmas farfar. Hon dog 1855, tre år innan Selma föddes.
Melodin ska ha varit en gammal folkvisa, så originalet kan nog inte spåras, men texten är lustig – om en måne som går däruppe och ser allt som människorna har för sig, utan att behöva engagera sig i det. Vilket beskrivs som en avundsvärd tillvaro.
Precis samma idé finns i ”That lucky old sun (just rolls around heaven all day)”, som hösten 1949 spreds med sådan ilfart i USA att Frank Sinatra, Sarah Vaughan, Louis Armstrong och Dean Martin alla hade gett ut sina versioner innan året var slut.
Men den värmländska varianten var alltså hundra år före.
Exakt hur gammal verkar dock oklart, för ”När månen vandrar” tycks inte ha kommit på pränt förrän tio år efter ”Kaffevisan” – som ändå ska ha blivit publicerad med angivande av att den ska sjungas till melodin av just ”När månen vandrar”. Så tidsperspektiven svajar.
Den som minns 1840-talet bättre får gärna reda ut saken.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om vad satanisterna gör när de vill visa upp sig.
