En morgon ser det perfekt ut när jag kommer in på gymmet: Nästan ingen är där! I stort sett alla maskiner är lediga och jag ser framför mig ett snabbt och enkelt pass som jag glider igenom i lugnt men effektivt tempo, med bara en minimal del av min uppmärksamhet på de olika momenten medan jag är upptagen av att tänka på annat.
Fast den bensparkarmaskin maskin jag brukar börja med, den är upptagen. Och så även bensparkarmaskinen som ligger trea på min runda. Då spelar det ingen roll att resten av gymmet är helt öde, min tänkta rutt måste ändå dras om.
Med detta aktiveras en annan del av hjärnan. Nu måste jag hålla i aktivt minne vilka maskiner jag har hoppat över, för att återkomma till dem senare.
När jag är klar med armsträckarmaskin fyra och fem har en tredje medtränare tillkommit. Hon sitter på maskin sex och diskuterar med sin personliga tränare, det ser inte ut att bli så kortvarigt.
Trean är fortfarande upptagen, av en man som tränar sammanbitet och seriöst. Jag ser inte vilken vikt han har lagt på, men den måste vara imponerande. Hela hans gestalt utstrålar det.
På ettan sitter en snubbe jag har noterat tidigare, i en amerikansk film vore han en gammal surfare. Han har minst bråttom av alla. Kanske gör han också ovanligt många repetitioner, vad vet jag. Men det är inte ofta man ser honom byta maskin.
De som tränar seriöst gör visst så där, har jag hört. Går till gymmet varenda dag, men tränar olika muskelgrupper olika dagar. Vilket gör att hela kroppen hinner få sin vila trots att träningen aldrig avbryts.
Min ambition är på en annan nivå, och jag är fortfarande imponerad av min exceptionella duktighet sen jag gick upp till att träna två gånger i veckan. Även om motivationen bakom var den att jag missar träningen så ofta, på grund av landet eller resor eller en släng av krasslighet, att endast genom att sätta en rutin på två gånger i veckan kan jag komma upp i ett snitt på ungefär en gång i veckan utslaget på hela året.
Just nu måste jag i alla fall hålla tre missade stationer i huvudet när jag går vidare till nästa, och trots att resten av rundan förlöper utan motstånd och varenda maskin så småningom blir ledig i god tid för mig att hinna med, så går jag från morgonens träning med en tickande förnimmelse av stress i bakhuvudet.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om världsutställningen där så mycket av den amerikanska matkulturen lanserades.
