En vän hade varnat om att i Amsterdam har det blivit ont om indonesiska restauranger, som en gång fanns överallt. Så vi gjorde ett försök att hitta en riktigt bra och boka en dryg vecka i förväg.
Men den var redan fullbokad, så den var nog bra på riktigt.
Vi hittade dock två andra i närheten av där vi skulle bo, så det skulle nog lösa sig. Tänkte vi.
Sen gick vi förbi dem på eftermiddagen när vi kommit fram, för att kolla läget. Den ena visade sig vara ett hål i väggen för hämtmat, men den andra såg lovande ut. Porten var stängd och stum, så vi kunde inte gå in och boka, men de öppnade vid sju och då kunde vi ju hänga på låset.
Kvart över var vi där igen och fann en kö långt ut på gatan. Restaurangen var smällfull, och borden därinne dignade av fat och skålar som på inget vis kunde ha avancerat så långt på bara femton minuter från öppning.
Vi måste ha sett fel. En medköare sa att de hade öppnat vid fyra, på nätet stod det visst fem. Och just som vi undrade om det var någon idé att vänta i en så lång kö, på en så liten krog, så kom ett sällskap på fem ut från restaurangen och kön rörde sig märkbart framåt.
Då kom ett annat par, som faktiskt hade bokat. Hur då? Jo, de hade ringt och ringt och sen ringt igen. Till slut var det någon som svarade och tog upp bokningen.
Nu trängde de sig före alla andra och släpptes in, varvid modet sjönk en smula. Kort därefter kom en dam från restaurangen ut och ropade efter ett annat sällskap som hade bokat, utan att få svar. Då steg modet igen.
Efter ytterligare en stund kom så familjen som hade bokat men blivit en kvart sena. De fick vackert ställa sig sist i kön – och gjorde det.
Nu var förväntningarna på topp. Så mycket var det alltså värt att äta här att man ställde sig och köade, hela familjen med barn och allt, även efter att ha bokat och missat tiden.
I ärlighetens namn hade kön minskat rätt rejält vid det laget. När vi väl släpptes in hade vi stått en timme, om ens det. Och när vi hade fått in hela vår taffel med arton skålar och fat och glömde vår omvärld för en stund, då stod bara ett enda par i kö för nästa bord.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om en nybliven 92-åring som ger ut skivor mest hela tiden.