Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Att det inte finns några kungar i USA lär vara en central del av självbilden däröver, och att protesterna mot den alltmer självsvåldige presidenten Donald Trump fått det återkommande namnet ”No kings” är på det sättet begripligt.
Inte minst välfunnet tedde det sig när han någon vecka efter de senaste ”No kings”-protesterna åkte till Sydkorea och hämtade upp en riktig kungakrona: i guld, 1500 år gammal och mer än tre decimeter hög. Eller åtminstone en replik av en sådan.
Jag kan ändå inte låta bli att undra hur mycket man måste blunda för att inte märka hur nerlusat USA är av kungar, nästan vart man än ser.
Exempelvis var Elvis Presley på sin tid så stor att han fick smeknamnet The King. Det blev med tiden en sådan utmaning för Michael Jackson att han lanserade ”King of Pop” som sin egen titel. Vilket åtminstone slog igenom bredare än när bandet Manowar försökte samma manöver med ”Kings of Metal”.
Fast den som gav ut en skiva kallad ”King of America” var Elvis Costello, som är från England.
I bluesvärlden har man sen länge talat om de tre kungarna: BB King, Albert King och Freddie King (där bara den förste var född King). Men just i bluesen är det ovanligt tätt mellan dem: Earl King, Eddie King, Bobby King, Willie King…
Långt ifrån alla av dessa nådde någon särskilt upphöjd ställning. Ungefär som att Burger King är bara en av alla oräkneliga snabbmatskedjor.
Det är helt enkelt så att King hör till de vanligaste namnen i USA, och en lista på några av de mest kända blir lätt lång: skräckförfattaren Stephen King, medborgarrättskämpen Martin Luther King, tv-profilen Larry King, boxningspromotorn Don King, singer/songwritern Carole King, soulsångaren Ben E King.
Vidare finns rader av senatorer, generaler, domare och andra högdjur. Men om namnet hade haft någon verklig betydelse för den sociala ställningen skulle Rodney King förmodligen inte ha blivit världskänd som misshandelsoffer.
I Sverige är inte Kung något vanligt namn, inte heller Roi i Frankrike. Däremot Rey eller Reyes i den spanskspråkiga världen, för att inte tala om König i Tyskland – där man också gärna kan heta Kaiser.
Att den brittiska popgruppen King tog just det namnet berodde på att den bestod av fem syskon som hette King i efternamn. I en roligare värld borde de omedelbart ha bokats som förband till Queen, eller möjligen Prince – en annan välkänd amerikansk kunglighet.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om att amerikanska ”reparations” och ”censure” är något helt annat än man tror.














