Det är lite svårt att uppfatta vad Bobby Gillespie säger mellan låtarna. Dels är han från Glasgow och har en knepig dialekt, dels pratar han förvånansvärt tyst för en yvig sångare i ett partyband som Primal Scream.
Men framför allt är det en snubbe till vänster om mig som överröstar det mesta av mellansnacket genom att vända sig om till sina kompisar och ropa ”Är det nån som förstår vad han säger?” – och sen fortsätta att tjattra tills nästa låt startar.
Så där kan det vara att gå på konsert. Man kanske hellre minns de tillfällen då ett helt folkhav stod tindrande tyst med all uppmärksamhet på något finstilt som pågick på scenen, men om det är lite röjigare musik och dessutom helgkväll – som dan före nationaldagen på Fållan i Stockholm – då är det vanligare med stök och hojt även i publiken.
Och det är ju stämning det också. God energi tillbaka till bandet, inte minst.
Men framåt finalkulmen blir det tydligt hur det kan bli om publiken inte är med på noterna, även om den så att säga är väldigt med.
Det är i boogierockrökaren ”Country girl”, Bobby Gillespie vill skapa dynamik och ta ner alltsammans på visknivå före den sista urladdningen. Han gör saken mycket tydlig, förklarar för publiken, gestikulerar ”lugn” med hela kroppen, bandet sänker ljudvolymen.
Det man framför allt hör då är hur mycket det surras från längre bak i lokalen. Och när tystnaden långsamt sprider sig är det några som inser att nu finns det ju plats för min röst, och börjar ropa det ena eller andra. Snart startar en liten talkör och så många hakar på att även bandet måste reagera och falla in i mönstret för ett ögonblick.
Och det är ju fint, stämning och publikkontakt. Fast nu är det publiken som för, inte Primal Scream.
Så gör Bobby Gillespie ett försök till med nedtagning och tystnad, han hyschar och det gör även delar av publiken; till slut blir det stilla nog för honom att sjunga ett par rader med små bokstäver innan det blir fullgas och ramalama och allt landar enligt plan i glädje och extranummer.
Men hur svårt det kan vara att styra en publik är nog vad jag kommer att minnas allra mest.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om den svåra konsten att rätt värma en fryspizza.
