Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det var exakt två år sedan. Längst in i matsalen satt han, vid ett bord för två. Den gamle mannen. Med utsikt över hela lokalen. Ljuset föll över hans ansikte och fördjupade skuggorna under ögonen. Han tog en stor tugga av sin äppelkaka och tittade sig omkring. Han såg så fridsam ut.
Förnöjd.
Våra blickar möttes genom sorlet. Det mjuka. Ett ögonblick tyckte jag att vi förstod varandra:
Här trivs vi.
På det klassiska bricklunchstället, ett av allt färre i Stockholm, och bara ett par hus från DN:s redaktion.
Vad var det som fick mig att ständigt återvända?
Det var generöst. Kittlande. Jag kände mig underbart anarkistisk.
Visst, man fick ta hur mycket man ville från buffén. Kullar av tunna, fuktiga morotsstrimlor. Högar av vitkål som mjuknat i olja, grovt strimlad isbergssallad. Och ständigt dessa broccolibuketter, hastigt förvällda.
Sedan kunde man blanda kött, fisk och kinamat. Och backa.
Det var generöst. Kittlande. Jag kände mig underbart anarkistisk.
Men det var inte därför.
Dagen efter åt jag jobblunch på Östermalm. På ett av de där ställena med professionell betjäning och linnedukar. Småbord i långa rader fylldes av välansade fyrtioåriga män i marinblå mellanchefsvästar. De överröstade varandra om senaste padelmatchen, Troppanresan eller den nya svarta Range Rovern.
Alla pratade. Ingen verkade lyssna. Ljudbilden var vass. Massiv.
Jag och mitt sällskap ropade till varandra över bordet. Kallsvetten trängde fram i pannan. Efteråt var jag helt slut.
Har du någon gång fått vara bakom en teaterscen? I lugnet.
Nästa dag var jag tillbaka på brickstället.
Då förstod jag.
Har du någon gång fått vara bakom en teaterscen? I lugnet. Där man slipper bära mask och axlarna sjunker ner i viloläge.
Där man får vila från att prestera. Bara vara.
Jag såg mig omkring. Mjukt sorl, brokiga människor. Mediechefer satt bredvid signalgula rörmokare och elektriker med Peltor-lurar slängda bredvid tallrikarna.
Och så alla öar av ensamma pensionärer.
Den gamle mannen satt åter där, i sitt hörn.
Vi råkade hamna bredvid varandra i brickkön. Våra blickar möttes igen och jag nickade igenkännande.
Han tittade oförstående på mig.
Sedan log han.
Nu är brickstället borta. Och jag vet faktiskt inte riktigt hur vi ska klara det.
Läs fler kåserier:
n’Jonas förra: Pianots sista ton var ett brak nere i containern
n’Jonas-klassikern (2025): I varmgaraget får själen en fredad plats
Månadens mest lästa kåseri – av Lillebror om svenskarnas toalettvanor.

