Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Blodådern står som en blå sträng över mannens panna. Armmusklerna spelar när han pressar pianot mot kanten på containern, märkt med ”metall”. På det blanksvarta pianots andra kortsida tar en man i 60-årsåldern i. Han har samma vackra kraftfullt böjda näsa. Är de bröder? Deras armar skakar när de hivar upp pianot de sista centimetrarna.
I en sekund balanserar pianot på kanten. Två pianolampetter ovanför klaviaturen är utfällda. Hinner tänka att hundratals stearinljus måste ha brunnit där.
Sedan kommer braket när den tunga gjutjärnsramen slår i botten.
Männen är redan på väg därifrån. Han med blodådern i pannan stannar till och den andre lägger armen om hans breda rygg. Jag tänker att de tömmer en förälders hem.
Själv står jag som hypnotiserad vid containern invid, märkt ”böcker”.
Där nere ligger ett hav av bokryggar.
När jag söker på ”piano” och ”bortskänkes” får jag 114 träffar.
I julas rapporterade Sveriges Radio om ett femtiotal pianon som skänktes bort på Blocket.
När jag i slutet av oktober söker på ”piano” och ”bortskänkes” får jag 114 träffar.
Det är något med just gamla böcker och pianon som berör mig på djupet.
Visst. Det finns förklaringar. Det ges ut fler böcker än förr. Pocketboken har devalverat värdet. Pianon väger hundratals kilo och transporten kan kosta mer än instrumentet.
Men för mig tillhör båda de sköna konsterna. Mellan tjocka boksidor finns det som gör livet värt att leva. Samma gäller toner från ett piano.
Piano och böcker markerade länge bildning och klass.
Man musicerade bland praktmöbler och danska designerlampor i de borgerliga hemmen.
Men även i arbetarlägenheten på Såggatan i Domsjö, där mamma växte upp. I finrummet var pianot i centrum. Mamma spelade och sjöng. Morbror Åke drog dragspelets bälg.
Jag tänker på hantverket. Stålsträngarna, hårt spända över den gyllene gjutjärnsramen. De kopparlindade bassträngarna och resonansbottnen av gran. Hur allt detta kan skapa något transcendent när de 88 tangenterna sätter filtklädda hammare i rörelse.
Det borde kosta hundratusentals kronor.
Men är värt noll.
Jag blickar bort mot metallcontainern. Männen är borta. Jag hör fortfarande braket. Som om något bärande i samhället gått sönder.
Läs fler kåserier:
n’Jonas förra: Tack mamma, för att du lät mig provsitta varenda bil i Örnsköldsvik
Och förrförra: Gåtan om Natochefens gamla Saab