Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Sex ångestladdade blickar får mig att kasta mig på bromsen i min Saab. Det är lördag förmiddag. Blickarna stirrar ut mot höstdimman från kommunalgrå Kior och igengrodda Passater. De ringlar framför en temporär däckbytesverkstad, som ser ut som ett partytält. Jag låter mina ögon vandra över bilägarnas ansikten. Det är något monumentalt sorgset över scenen. Plötsligt förstår jag varför: Ansiktena är nakna. Oförställda. Vackra i sin brutala råhet.
Det är sällan man möter nakna ansikten i vår tid.
Och blickarnas sorg når allra längst in där det känns.
Längst fram står en svart upphissad Range Rover. Ägaren står och trampar invid. Axlarna är uppdragna vid öronen. En död blick ovanför mellanchefsvästen.
Här finns ingen kärlek. Ingen glädje.
Jag gasar iväg i min silvriga Saab. Pirret svirrar i bröstet. Jag ska nämligen själv byta till vinterdäck. För hand. Hemma.
I våras hade en hjulbult på höger framhjul rostat fast, men jag fick loss den – som en riktig stålman.
Däcksbytet är min lisa: något handfast, begripligt, en ritual inför vintern. Något jag kan klara.
Ett lätt obehag blixtrar förbi: jag hann ju inte olja in den där rostiga bulten på höger framhjul i våras, men aromen från mugghållarens ångande kaffe får oron att försvinna.
Där jag växte upp i Västerbotten bytte bilägarna däck hemma – för hand. Alla kunde trolla fram domkraften ur ett mystiskt fack i bagaget, vrida loss bultarna med ett fälgkors, hissa upp bilen – och byta däck.
Jag lossar mina bultar med ett rött fälgkors. En efter en smäller de loss och framkallar välbehag. Tankarna seglar iväg till en diskussion med en bilbärgare nyligen: 80 procent av hans bärgningar var vanliga punkteringar. ”Det finns ju inga reservdäck längre. Framför allt är bilägare så långt från sina bilar. Många kan inte längre byta ett däck”, sa han.
Mitt välbehag stegras.
Jag sätter mig framför höger framhjul. Tar ett djupt andetag och trycker in fälgkorset mot rostigaste bulten.
En timme senare sitter den ännu fast.
Jag duckar för grannens roade blick när jag trycker in de skitiga vinterdäcken i baksätet.
Snart möter jag sex ångestladdade blickar i en bilkö. Det låter klick-klick-klick-klick… klack när jag drar upp handbromsen, allra längst bak i kön.
Läs fler kåserier av n’Jonas (och andra Namn och Nytt-kåsörer). Exempelvis det om Saabens speciella doft, som han anser borde platsa i kulturkanon.
