I Tanzania bor en gammal man som kan ta in BBC och andra internationella kanaler på sin radio. Så kan han lyssna på flera olika kommentarer till händelser som mordet på Yitzhak Rabin. Det nämns på sidan 85 i Abdulrazak Gurnahs ”Stöld” och först då och där kan läsaren räkna ut att året är 1995. Vi har hunnit bekanta oss med romanens tre huvudfigurer och några kvarter i Dar es-Salaam och på Zanzibar, men större än så har världen ännu inte blivit.
”Stöld” är Gurnahs första roman sedan han fick Nobelpriset 2021. Hans förra, ”Efterliv”, skildrade Tanzania under första världskriget, en tid av omvälvningar och uppror mot tyska och engelska kolonialherrar. ”Stöld” inleds med en mening som zoomar in familjelivet: ”Rayas giftermål skedde i panik.” Befrielsekampen är över, självständigheten 1964 har erövrats, de tanzaniska indierna och araberna har liksom Gurnah själv för länge sedan flytt undan förföljelse. Gurnah har alltid skildrat den stora världen genom enskilda människors liv, här fyller vardagen ut hela synfältet, detaljer förstoras och uppvisar sprickor.
Inledningens brådstörtade äktenskap upplöses snart efter barnet Karims födelse, han växer upp hos sina morföräldrar utan att känna sin far och på allt större avstånd från sin mor. Han träffar Fauzia, som också bestulits på en del av sin barndom eftersom hon har haft ”fallandesjukan” och därför ständigt bevakats av sin mor. Hos Karims mor och styvfar bor den föräldralöse pojken Badar; han behandlas som en tjänare fast han är släkt.
Gurnah beskriver de tres tillvaro in i minsta yttre detalj. Han tar mått på deras kläder, följer dem till skräddare och skoaffär. Måltidernas ingredienser och tillagning redovisas utförligt, liksom de rum som människorna vistas i och deras rörelser i staden. Badars hushållssysslor upprepas dag för dag, han skurar och sopar, bakar och kokar. Och allt detta i en stil som är nedtonad intill platthet.
Ett exempel: Karims morfar Musa har ramlat omkull och någon ”gick därifrån för att hämta en bil, och någon annan som kände Musa följde med honom till sjukhuset och stannade hos honom tills han hade blivit undersökt av en läkare, som genast lade in honom för observation. Under tiden åkte bilens chaufför hem till Musa, berättade för Khadija vad som hänt och körde henne till sjukhuset”.
De engelska original jag läst har präglats av samma liksom anonyma berättarröst och jag undrar varför Gurnah väljer att skriva så
Det kunde varit en journalanteckning eller polisrapport. Plattheten beror inte på den erfarna och skickliga översättaren Helena Hansson. De engelska original jag läst har präglats av samma liksom anonyma berättarröst och jag undrar varför Gurnah väljer att skriva så. Det skulle kunna vara en medveten anknytning till ett muntligt berättande som fångar och håller kvar sina lyssnare med beskrivningar och upprepningar av sådant alla kan känna igen, ett slags opersonlig, kollektiv stil. Eller så vill Gurnah för sig själv lika mycket som för oss bevara den värld han lämnade för snart 60 år sedan, men det som blir kvar för mig är bilder, dofterna har förflyktigats.
En tredje möjlighet är att Gurnah inte alls eftersträvar ett personligt berättande eller läsarens känslomässiga engagemang, utan i stället vill få oss att se det tanzaniska samhället med distanserad men genomskådande blick, som på teatern, i ett lärostycke av Brecht. Det är ett samhälle som moderniserats snabbt: när vi först möter Badar kan han knappt läsa och skriva, på de sista sidorna söker han på datorns digitala karta upp en gata i London där han till och med kan se små detaljer.
Britter och andra vita är fortfarande högst närvarande i landet, men nu inte som kolonisatörer utan som turister och volontärer
Annat är som det alltid har varit: kvinnor har rättigheter på papperet men i verkligheten råder samma gamla maktförhållanden. Barn flyttas runt i utvidgade familjer och när något har försvunnit är det den som är längst ner som anklagas för stöld. Britter och andra vita är fortfarande högst närvarande i landet, men nu inte som kolonisatörer utan som turister och volontärer. Ingen större skillnad menar Fauzas luttrade mamma, de kommer ”med sin lort och sina pengar och tränger sig på”.
Gurnah skriver inte för att jag ska leva mig in i Karims, Fauzias och Badars öden, men lyckas ändå få mig att se gamla mönster under den moderna ytan: kärlekens båt krossas mot vardagens rev, barn fortsätter att växa upp utan sina fäder. Men lite ljusare ser framtiden ändå ut.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler bokrecensioner.
