Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
När sydkoreanska Han Kang tilldelades 2024 års Nobelpris var hennes namn, tack vare bästsäljaren ”Vegetarianen”, redan välbekant för många. I den mån valet av Han Kang som Nobelpristagare kritiserades berodde det på att hon var för kommersiellt gångbar.
Lagom till julhandeln släpps nu novellsamlingen ”Fyra berättelser”. Novellernas tematik känns igen av den som läst ”Vegetarianen”: Kvinnorna hon gestaltar är främlingar i sina egna kroppar, de vägrar sig själva näring, och det blir deras närståendes öde att se på medan de tynar bort.
Gemensamt för de två första berättelserna, ”Min kvinnas frukt” och ”Europa”, är att de handlar om män som betraktar kvinnor i sin närhet. Kvinnorna själva oscillerar mellan att vara objekt och subjekt – just som man tror att man börjat få grepp om dem som personer i sin egen rätt förvandlas de återigen till vad än det är männens blickar ser. Det som ändå lyser igenom, men som männen inte förmår urskilja, är kvinnornas frihetslängtan.
Så särskilt i ”Min kvinnas frukt”, när allt titelkvinnan vill är att lämna lägenheten på den trettonde våningen och bege sig någon annanstans, medan hennes make finner detta omöjligt att förstå: ”Hade friheten min fru drömt om någon verklig betydelse för henne? Med tanke på hur lätt hon hade gett upp den antog jag att den inte varit så viktig.” Han bevittnar hellre hennes dödsryckningar som inburad hustru än att öppna buren och låta henne flyga fritt.
I ”Tillfrisknande” är det i stället en kvinna med en svårt infekterad fot som mellan läkarbesöken och laserbehandlingarna tänker tillbaka på sin döda syster, på hennes kyliga personlighet och sjukdomen som till sist tog henne. Hon minns den till synes framgångsrika systerns äckel inför kvinnolivets krav: ”Men ändå verkade det som om hon skydde sitt liv, likt någon som ryggar undan från illaluktande mat.”
”Fyra berättelser” gör sig bäst som utfyllnad i den litteraturintresserades julstrumpa
Detta äckel är en röd tråd genom de tre första berättelserna. I sitt bildspråk lägger sig Han Kang gärna nära det groteska, som i ”Europa” när en redan filead fisk börjar sprattla i händerna på den förskräckta hustru som av sin makes familj blivit ombedd att laga soppa på kadavret. Händelsen leder till att hon lämnar sitt äktenskap och återvänder till ett friare liv som musiker, men mardrömmarna blir hon inte av med.
Den fjärde och sista berättelsen, ”Nio stycken”, är som titeln skvallrar om inte en sammanhållen berättelse utan nio korta, korta prosastycken. Det hör förstås till den fragmentariska formen, men här blir det hela egentligen ganska intetsägande. Jag får intrycket att denna sista ”berättelse” mest inkluderats som utfyllnad i en utgivning som inte riktigt klarar av att bära upp Nobelprisets tyngd.
Och ”Fyra berättelser” kommer likaledes att göra sig bäst som utfyllnad i den litteraturintresserades julstrumpa, för läsning i mellandagarna när illamåendet över det konventionella överflödet slår till.
Läs fler av DN:s bokrecensioner här
