Nordisk natur i filosofiskt laddade videoinstallationer

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

I Eija-Liisa Ahtilas videoinstallation ”April” ser vi en nordisk blandskog som om det vore för första gången. Med kameran dröjer hon sig kvar bland granar, grenar och ruttnande löv, zoomar in på enskilda träd. I verket går rörelsen allt närmare stammarna, allt längre in i skogen.

”April” är ett av tre verk i Ahtilas koncentrerade utställning på Uppsala konstmuseum. Utsnitten är från en och samma skog, men fördelade över åtta projektioner. Först lägger jag inte ens märke till att skogen är filmad vid olika tidpunkter, från mars till maj, att snön ligger på marken till vänster, medan bladen spruckit ut på träden till höger. Så sömlöst ligger bildsekvenserna an mot varandra. Men i förskjutningarna mellan bilderna sker något. Nästan omärkbart, fast helt avgörande.

Eija-Liisa Ahtila löser upp tiden – men framför allt påminner hon mig om att betraktande och tänkande är två olika handlingar. De måste förenas, som här, för att vi verkligen ska se. Och förstå på djupet. Ahtila laddar den där alldagliga skogen med ett ovanligt allvar.

Ett filosofiskt spekulerande har löpt genom hennes internationellt välkända konstnärskap sedan 90-talets början. Färgat med en sorts finsk inåtvänd kärvhet, som vi även kan hitta i landsmännen Esko Männikkös fotografier och Aki Kaurismäkis filmer.

Medelpunkten för utställningen i Uppsala är den nya videoinstallationen ”Reflections of a forest”, också den med en skog i centrum. Ett överväldigande verk som har mig i sitt grepp under hela 50 minuter. Efteråt undrar jag vad jag egentligen varit med om.

Över åtta projektioner, i olika format och indelade i mindre bilder, spelar Ahtila upp ett väldigt panorama – omväxlande naturfilm med mer dokumentära drag och iscensatta situationer. Ytterligare åkningar genom skogen leder till en ung man som vilar vid ett träd, fylld av tankar på sin döda mamma, och vidare till en interiörscen med en kvinna och en sköldpadda. Deras försök till interaktion följs av ett ymnigt snöfall och grävskopor som skyfflar snö.

Världen går vidare, med sjöfåglar i motljus, bävrar som orsakar översvämning och bortglömda äppelodlingar vid ett ödehus. Därinne sover ynglingen i en säng. Därefter skogsavverkning och hyggesbränning. En beskrivning får kanske bildsekvenserna att verka ytliga och osammanhängande, men under betraktandet fortgår flödet associativt och med poetisk kraft.

”För ett ögonblick vänder sig allt mot honom”, förklarar den kvinnliga berättarrösten om mannen som uppsöker skogen. Det är som att naturen talar genom henne. Och även om texten inte alltid lägger något mer till bilderna, osäkrar Ahtila positionerna i verket. Vem berättar för vem?

Det handlar om anknytning och samexistens, om kretslopp och årstider. Visst skildrar Ahtila även vårt utnyttjande av naturen, men verket blir aldrig endimensionellt. Snarare är det komplext och kalejdoskopiskt – en tät väv av bilder, text och ljud.

Även det tredje verket, ”Potentiality for love”, försöker belysa bandet mellan människan och andra arter. Men här blir gestaltningen alltför konstruerad för att riktigt engagera. En modersfigur far genom universum på en pixlad skärm, en filmad schimpans vänder oss ryggen i en annan sekvens. Vi får prova att lägga en underarm bakom små vinklade skärmar så att armen döljs och tas över av primatens filmade rörelser. En krystad övning kring empati och fantomsmärtor.

Då sätter jag större hopp till Ahtilas och Uppsalas första konstnärliga utomhusgestaltning med video. Senare i november kommer hennes ”Ulleråker Madonna” att stiga ner till oss dödliga i parken vid det nedlagda mentalsjukhuset.

Några bilder från inspelningen hänger på museet och ser lovande ut. Där svävar madonnan med blå peruk, som enligt Ahtilas projektbeskrivning är ”formad av patienternas minnen, känslor och upplevelser”.