Teater
”Bobby Fischer bor i Pasadena”
Av: Lars Norén
Regi: Frida Röhl
Kock: Gustav Knutsson
Medverkande: Pelle Grytt, Maria Hedborg, Karin Lycke och Ludvig Stynsberg
Scenograf och kostymdesigner: Charlotta Nylund
Ljusdesigner: Carina Backman
Musikaliskt koncept: Joel Igor Hammad Magnusson
Maskdesigner: Suz Åberg
Folkteatern, Göteborg
Längd: 3 tim
Medan Göteborgs stadsteater skänker bort gratisbiljetter till Dario Fos samtidsaktuella vänsterfars ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” ägnar sig den forna arbetarteatern Folkteatern åt exklusiv scenkonst för gourmander, där publiken får lov att hosta upp en tusenlapp för en teaterbiljett och tillhörande avsmakningsmeny. Ur led är tiden, eller bara två typer av lyckat publikfrieri? Antagligen både och – såväl gratisfarsen som gourmetteatern är slutsåld redan före premiär.
När Folkteaterns konstnärliga ledare och regissör Frida Röhl nu (bokstavligen) sätter tänderna i Lars Noréns borgerliga drama ”Bobby Fischer bor i Pasadena”, låter hon nämligen den borgerliga familjens sönderfall ackompanjeras av en specialkomponerad meny signerad Michelinkocken Gustav Knutsson. Jag räknar till inte mindre än tretton delikata små munsbitar som lämnar det platsbyggda köket mitt i salongen, där tre svartklädda, ninjaliknande kockar arbetar med minutiös precision. Det är en smått bisarr upplevelse att mumsa svart trumpetsvamp och cashewsmör medan familjen vandrar allt längre ner i helveteskretsarna framför våra ögon. Det är också en otäckt passande bild av vår egen gastronomiskt egofixerade samtid; vi fortsätter att skyffla i oss spröda potatischips med citronfyllning alltmedan världen brinner.
På scenen är det dock ingen annan värld som står i brand än kärnfamiljens, vars sprickor och sår Norén så gärna geggade runt i. Infekterade anklagelseakter och konfliktknutar avlöser varandra när vi tillbringar ett halvt dygn i ett vardagsrum med två föräldrar och deras två vuxna barn. I Charlotta Nylunds scenrum får vi komma kusligt nära, publiken har placerats på stolar, i soffor och vid bord utmed väggarna till händelsernas epicentrum.
Här möter vi Maria Hedborg, som spelar mamman med en besvärligt uppskruvad frenesi. Hon har offrat sin skådespelarkarriär för att vårda sin autistiske son, plågad av dåligt samvete och ett stendött äktenskap. Pelle Grytt övertygar som den trötta och troligen traumatiserade fadern, som tagit sin tillflykt till den egna firman. Ludvig Stynsberg är både hotfull och avväpnande, när han pendlar mellan brutal uppriktighet och autistisk avskurenhet. Karin Lyckes alkoholiserade syster är inledningsvis introvert och oartikulerad, men ges paradoxalt nog klarare konturer ju mer hon dricker och halkar på orden. För de som valt alkohol till menyn torde det vara en speciell erfarenhet att simultant dricka sig salongsberusade på rödvin. Den beska dialogen kryddas av syrlig dijon och sur citron – och inte minst av en salt buljong som får tungan att dra ihop sig. Maten både fördjupar och distraherar och jag misstänker starkt att något gått snett när ridån går ner och två rätter återstår att inmundiga.
För den som sett och minns tv-versionen av pjäsen från 1991, och kanske särskilt Lena Nymans gestaltning, kommer ha svårt att undvika jämförelser. Men Folkteaterns uppsättning liknar faktiskt ingen annan. Det är en lika speciell som sinnesutvidgande scenkonstupplevelse, som både doftar, smakar – och kostar.
Läs fler scenrecensioner här.