Problemet med nostalgi är att den tycks komma för sent. Det är inte förrän trädet har fällts som vi inser hur självklar dess skugga varit. I dag krävs inte ens ett avlägset förflutet; människor känner redan nostalgi för den sista sommaren före pandemin eller tågstationen som byggdes om för några år sedan. En liten skara på internet har redan börjat sukta efter 2016.
Nostalgi har blivit ett närmast pejorativt ord, förknippat med ett förljuget drömmande om ett ”bättre förr”. Den välbekanta invändningen lyder ungefär så här: medellivslängden var kortare, sjukvården sämre, fattigdomen större och möjligheterna färre. Allt detta kan vara sant. Men invändningen bygger på föreställningen att nostalgin hävdar att det förflutna var bättre än nuet.
Nostalgin är inte en historiesyn; den säger bara att något viktigt gick förlorat. Redan ordets historia visar det. När läkarkandidaten Johannes Hofer myntade begreppet år 1678 betecknade det en form av melankoli som drabbade schweiziska soldater som längtade hem till sina alpbyar. Som idéhistorikern Karin Johannisson påpekar i ”Nostalgia. En känslas historia” ansågs hemlängtan kunna vara livshotande.
Hofer bildade ordet genom att förena de grekiska orden nostos (hemkomst) och algos (smärta). Redan ordets etymologi pekar mot att nostalgin inte handlar om ett idealiserat förflutet utan om smärtan i att inte längre kunna återvända. Hemmet stod i centrum för erfarenheten.
Om nostalgin betecknade den smärtsamma längtan hem, återstår frågan vad ett hem egentligen är.
Ett hem är aldrig bara en plats. Vi kan känna oss hemma i ett landskap, ett rum eller en älskares famn. Att höra hemma handlar ytterst om orientering, tillhörighet och igenkänning. För filosofen Jeff Malpas är platsen ingen tom behållare där livet äger rum. Det är genom de platser där vi lever som världen blir begriplig för oss. Hemmet är den plats varifrån denna orientering i världen tar sin början.
Det vi kallar hem sträcker sig utanför husets väggar. Minnena ligger som en tunn fernissa över allt omkring oss.
Den japanske filosofen Watsuji Tetsurō använder begreppet fūdo – ”vind och jord” – för att beskriva den värld som formar människan. Dit hör landskapet och klimatet, men också maten, språket, arkitekturen och vanorna. Natur och historia, individ och gemenskap, går inte enkelt att skilja åt. Vi formas av våra platser och deltar samtidigt i deras tillblivelse. Det vi kallar hem sträcker sig utanför husets väggar. I ljudet av grus under cykeldäcken. I det tegelröda dammet på tennisbanan. I lukten av tjära intill tågrälsen. Minnena ligger som en tunn fernissa över allt omkring oss.
Det är till levda landskap nostalgin återvänder. Och levda landskap kan gå förlorade. Hos filosofen Simone Weil får denna sårbarhet ett namn: rotlöshet. I ”Att slå rot” beskriver hon behovet av rötter som grundläggande för människan. Rotlösheten uppstår när banden till en plats, en historia och andra människor bryts. Förankringen blir ett gångjärn mellan det förflutna och framtiden: vi tar emot en värld som fanns före oss och lämnar den vidare. Just därför är hemlösheten förborgad i själva hemtanken. Där det finns rötter finns också möjligheten att ryckas loss.
Vi lämnar de platser som en gång var våra hem. Människor dör, hus rivs, stigar försvinner. Landskapet förändras omkring oss. Ändå finns något av de gamla världarna kvar inom oss. Jag bär inte på någon sorg över den tiden, bara minnen, som pärlor på en silkestråd: doften av farmors rosentvål, hennes blonda hårlock i berlocken, en melodi hon brukade spela på pianot.
Av det förlorade hemmet återstår skärvor. Hela år sjunker undan medan en doft dröjer kvar. Vi saknar inte bara platsen, utan tiden som hann utspela sig där.
Om hemmet kräver både plats och tid blir nostalgin känsligare när någon av dem försvagas. Kanske är det därför nostalgin tycks ha flyttat allt närmare samtiden: händelser som knappt hunnit bli historia framträder redan som förlorade världar. Sociologen Hartmut Rosa beskriver vår tid som accelererad. Världen förändras snabbare än människans möjlighet att etablera varaktiga relationer till den. Problemet är inte förändringen i sig utan dess hastighet. När världen omformas i allt högre takt krymper också den tid under vilken den hinner bli förtrogen.
Accelerationen märks inte bara i världens tempo – den förändrar också hur tiden erfars. Sociala medier och nyhetsflöden organiseras kring nuet, utan förankring bakåt eller framåt. Lösryckta ögonblicksbilder bildar en kalejdoskopisk omvärld där den ena snutten omedelbart ersätter den andra. Tiden framstår inte längre som en sammanhängande berättelse i detta porlande blänk, utan som en följd av fragment.
Ett varuhus är ett varuhus är ett varuhus. Vi känner igen oss nästan överallt, men hör hemma på allt färre platser.
Accelerationen hör samman med modernitetens framtidstro och föreställning om framsteg. Det nya antas överträffa det gamla. Det är i en förestående framtid paradiset hägrar. Det förflutna bär, just därför att det är förgånget, på en brist.
Det gamla blir därmed inte bara föråldrat, utan utbytbart. Samma framtidstro hänger samman med den rationalisering som sociologen Max Weber såg som central för moderniteten. Det rationella ska kunna upprepas och fungera oavsett var det befinner sig. När samma lösningar upprepas från plats till plats lägger sig ett likformigt lager över platsers egenart. Ett varuhus är ett varuhus är ett varuhus. Vi känner igen oss nästan överallt, men hör hemma på allt färre platser. Därför väcker flygplatsen sällan nostalgi, liksom andra ”icke-platser”, som antropologen Marc Augé kallar dem.
När förändringen blir själva grundvillkoret hinner världen förändras innan den blivit ett hem. Kanske är det därför nostalgin förtjänar att tas på filosofiskt allvar. Den uppstår där något betydelsefullt håller på att gå förlorat.
I en tid av klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald förändras våra omgivningar inte bara genom rivningar och förtätningar, utan också genom förändringar i klimat och ekosystem. Den australiske filosofen Glenn Albrecht har kallat sorgen inför förändringarna i den omgivning vi fortfarande lever i för solastalgi: hemlängtan hos den som fortfarande är hemma. På så vis kan en plats gå förlorad utan att vi själva lämnar den.
Hemtanken innefattar en ström av dikotomier: det privata mot det offentliga, det globala mot det lokala, gemenskap mot främlingsskap. I den sistnämnda polariteten finns fröet till en överföring mellan hem och territorium, ofta nationen. Men hemmet börjar i rummet och sträcker sig ut mot ett större territorium. Det är något vi delar med andra.
Det är denna föreställning om hemmet som nationalistisk retorik riskerar att vända på. Nationen framträder då som ett slags förlorat hem.
Det är denna föreställning om hemmet som nationalistisk retorik riskerar att vända på. Det gemensamma hemmet blir ett avgränsat territorium, och tillhörigheten något som måste skyddas mot dem som inte redan hör dit. Nationen framträder då som ett slags förlorat hem.
Här blir nostalgin politisk. Längtan efter ett hem är i sig inte politisk, men föreställningen om vad hemmet var kan bli det. När en plats förändras kan längtan efter igenkänning förvandlas till en berättelse om ett förlorat ”vi” – om vilka människor, vanor och värderingar som en gång hörde samman och vilka som nu sägs ha trängt undan dem.
Samtidigt fungerar nostalgin som ett lackmuspapper: det som haft betydelse får färg. Den säger mindre om det förflutna än om oss själva. Minnena börjar skumma. Detaljerna får en skärpa de saknade då, när vi ännu tog dem för givna.
Linden som blommar, den svala källaren, melonglassen – sådant som vecklar ut en värld. Marcel Proust gav denna erfarenhet dess mest berömda litterära form. När berättaren doppar madeleinekakan i sitt te upplöses gränsen mellan då och nu. Ett enda ögonblick öppnar decennier.
Livet ligger inte ordnat bakom oss i en kronologisk rad, utan i lager, likt en tusenbladstårta, där varje nytt skikt vilar på de föregående. Därför fungerar nostalgin som en söm mellan då och nu. En bländande bit förflutenhet fogas in i nuet och kastar nytt ljus över en svunnen tid.
Förlusten förändrar blicken. Nostalgin lyser upp det vi levde mitt i utan att riktigt se. Den blottlägger det som varit viktigt.
Minnet kan hugsvala, men också tryffera berättelsen om det förflutna. Karin Johannisson beskriver hur minnet, sammantvinnat med fantasin, kan omskapa och intensifiera verkligheten. Fantasin fullbordar det verkligheten aldrig förmådde avsluta och gör minnet till en form av ställföreträdande lycka.
Förlusten förändrar blicken. Nostalgin lyser upp det vi levde mitt i utan att riktigt se. Den blottlägger det som varit viktigt.
Det innebär inte att det förflutna kan återställas. Filosofen Yuk Hui skriver, med utgångspunkt i hemlösheten (Heimatlosigkeit), att hemmet inte kan bli vad det en gång var. ”Ett hem måste tänkas från och med nuet, inte det förflutna.” Nostalgin visar oss inte vart vi ska återvända. Den visar oss vad som gjorde en plats till ett hem. På så vis påminner den oss om att människan aldrig bor enbart i nuet.
Eller, som F Scott Fitzgerald formulerar det i slutraden av ”Den store Gatsby”:
”Så strävar vi fram som båtar mot strömmen, ständigt drivna tillbaka mot det förgångna.”
Läs mer:
Thilde Wolf: När skönheten blir ett moraliskt krav tar arbetet med kroppen aldrig slut