Om jag någon gång haft en ingång till jazzen så är det nog just vråljazz, även om ingen hade hittat på begreppet då. Öronen slogs upp på vid gavel i slutet av 80-talet av bland andra James Blood Ulmer och Last Exit som förenade rockens elektriska urladdning med jazzens bultande frihetslängtan.
När den färska endagsfestivalen Stockholm Vråljazz presenterar sig som det kaxiga, smala alternativet till den nostalgityngda Jazz & Blues All Star Festival (sommar) och den ofta anonyma Stockholms Jazzfestival (höst) har jag alltså en del förväntningar. Jag har till exempel svårt att passa in trombonisten Agnes Darelid och kvartetten Tonbruket inom festivalens punkigt satta ramar. Det låter snarare som en ganska ordinär kväll på Fasching. Jag börjar istället lista andra bråkiga jazzband som hade känts givna i sammanhanget: Grismask, Doglife, Fire!, Vathres, Backengrillen, Angles eller varför inte norska Hedvig Mollestad Trio?
Trumpetaren Goran Kajfes – som nominerades till DN:s kulturpris under våren – kommer till festivalen med den mest eklektiska av sina många konstellationer. Goran Kajfes Subtropic Arkestra har mer och mer blivit en sentida förlängning av 70-talets gryende svenska världsmusik. Med utgångspunkt i långa kollektiva improvisationer skuttar de obehindrat från världsdel till världsdel. De går från turkisk psykedelia via fransk electropop till flipprig funk. Musikerna kan låta både pårökta och koncentrerat grooviga på samma gång. Det är åtta år sedan de senast gav ut ett album men spelglädjen är intakt. Ny energi kommer också från deras samarbete med Göteborgssångerskan Avin Omar. Ibland blir de andra enbart en kompande kuliss till hennes intensiva orientaliska melismer. Vilket fynd!
Från Göteborg kommer också MAG. Ett annat slags fynd. Musiken är en osannolik blandning av elektroniska beats, murriga trombonriff och distad skriksång i megafon. Hennes två album är bara en försynt västanfläkt av hennes vilda scenpersona. Jag blir fnittrig av hennes ohämmade avighet. Den bästa musikaliska referensen jag lyckas skaka fram är en jazzig och proggig version av Thåströms (underskattade) 90-talsband Peace Love & Pitbulls.
Gösta Berlings Saga är den sortens band som kan spela in ett instrumentalt jam på 16 minuter, döpa det till ”Fragment 1” och ge ut det som singel. De har hållit på, i en eller annan skepnad, i 25 år och fått en trogen skara fans, även internationellt. I deras svårkategoriserbara progressiva rock finns element från Magma, Mahavishnu Orchestra och några droppar Bo Hansson. I urtvättade t-shirts och fula träningsoveraller vill de kanske säga att de bara är hårt jobbande snubbar i musikgruvan. De står böjda över sina instrument och piskar upp mörk energi i sina avancerade ackord och aviga rytmer. Musiken är knepig och pompös på ett bra sätt.
Festivalen är i stort sett utsåld och det finns en kärleksfull entusiasm i publiken både inne i Slaktkyrkan och intilliggande Hus 7. Även huvudartisten Tonbrukets ibland torra, duktiga musikbyggande får faktiskt sitt sammanhang här. De eldar upp sig till ett stökigt, extatiskt crescendo.
Vråljazz är ett bra ord och festivalen med samma namn en tydlig succé. Namnen i inledningen får väl ses som tips till nästa års program.
Läs mer om musik här.
