Nya ”Speak no evil” mer publikvänlig och thrillerartad än det skoningslösa originalet

Se en ny, omtalad europeisk eller asiatisk rysare så är chansen god att du ser den igen några år senare – fast med nya skådespelare och uppdaterad skådeplats. Den här gången är det dansk-nederländska feelbadrysaren ”Speak no evil” (2022) som fått sig en amerikansk remakebehandling av skräckbolaget Blumhouse.

Upplägget är detsamma. En småstel familj lär känna en mer frisinnad sådan på Italienresa och återvänder hem till vardagen, trist och jävlig tills den lyses upp av ett vykort med inbjudan från semestervännerna. Glädjelösa betahanen Ben (Scoot McNairy), hans småpryda fru Louise (Mackenzie Davis) och deras gosedjurskramande dotter Ciara (Alix West Lefler) hoppar in i bilen och lämnar storstan för landsbygden.

Då var det danskar som reste till Nederländerna. Nu är det amerikaner i regniga London – kvar efter att mannen förlorat sitt toppjobb – som reser sydväst till en överraskande sjabbig gård i Devon, där invånarna tycks vara betydligt färre än de mörka hemligheterna.

Ett svarthumoristiskt socialt experiment tar vid. Tidigt ser vi värdfamiljens ledarbuffel, spelad av en muskulös James McAvoy med dominant ”short king”-aura, pusha Louise till att provsmaka gås – trots att hon tidigare nämnt att hon varken äter kött eller fågel. Fast vems fel är det egentligen? Kunde hon inte ha sagt ifrån i stället för att öppna munnen, le obekvämt och försöka spotta ut tuggan i smyg?

Gråzonerna svartnar medan den brittiska familjens stumma son – ett medfött fel, enligt föräldrarna – alltmer desperat försöker berätta något för Ciara. Mysteriet tätnar, spänningen stiger. Situationer växlar snabbt mellan komedi och tragedi, som när det ges brutal feedback på barnens dansuppvisning till svenska eurodancedängan ”Cotton eye Joe”.

För oss som sett originalfilmen går det inte att komma ifrån viss förutsägbarhet. Åtminstone fram till den tredje akten. Där avviker ”Speak no evil” kraftigt, så pass att det liknar ett genrebyte. Enkelresan till totalt jävla mörker blir mer actionthrillerartat kringelikrokig.

En generell finslipning har gjorts av rysarveteranen James Watkins (”Eden lake”), som både skrivit och regisserat. Relationer och sidokonflikter förtydligas. På typiskt Hollywoodmanér har inramningen blivit mer publikvänlig och konventionellt nervkittlande.

Om ondskan i originalet var ett sadistiskt självändamål framställs den här som ett nödvändigt ont. ”Mänskligt elände går i arv”, säger McAvoys själsärrade karlakarl efter några glas. I ett remakesammanhang kan en sådan replik låta självreflexiv, men framför allt sätter den ord på den onda cirkel som filmen försöker bryta.

Till skillnad från den skoningslösa föregångaren. Där nöjde man sig med att lämna åskådaren mållös, vilket öppnade för fler tolkningar och mer eftertanke. Ett slags talande tystnad som saknas i denna version. På gott och ont.

Se mer. Skräckfyllda nyinspelningar som slår originalet: ”Världsrymden anfaller” (1978), ”Maniac” (2012), ”The ring” (2002).

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall