Med traditionella instrument kan man betona kulturell särart, men lika gärna samhörighet. För tvärs emot vad dagens nationalister tänker sig flyger klangerna lätt över landgränserna. På albumet ”Migrating” har finsk-svenska duon Maija Kauhanen och Johannes Geworkian Hellman tagit fasta på tanken om folkmusiken som just en flyttfågel – eller på finska muuttolintu. Burfågel blev ju denna konstruerade genre främst genom 1800-talets tankar om nationalstaten.
Maija Kauhanen spelar kantele – ett stränginstrument av cittratyp – och belönades för två år sedan med Nordiska rådets musikpris i egenskap av ”explosivt stark och mångsidigt skicklig enkvinnasorkester”. Johannes Geworkian Hellman är i sin tur känd som ena halvan av nytänkande folkduon Symbio och spelar vevlira. De fann varandra musikaliskt som utbytesstudenter i turvis Stockholm respektive Helsingfors och ur sporadiska improvisationsmöten föddes tanken om ett gemensamt album.
Nu landar debuten ”Migrating” lägligt i en tid av både Natosamarbete och KAJ-feber. Två klangrika instrument låter tillsammans som en hel ensemble i skarven mellan folk- och konstmusik. Soundet färdas fritt genom vidgade vyer och ljudlandskap, vart och ett med en egen bakgrundshistoria i skivhäftet. Kauhanens vokalteknik har sina rötter i finsk-ugrisk sångtradition och rösten får ofta ordlöst färglägga ett sympatiskt skimrande sväng. Som i stillsamt rasslande ”Mother’s song” med minimalistisk grundpuls.
Andra spår har någonting keltiskt över sig eller rör sig ännu längre ut i världen. Min enda reservation är att ”Side by side” låter som en klämkäck Disneyversion av inspirationskällan ”Mio min Mio”. I låtar med text är det också synd att man väljer omvägen engelska framför finska eller svenska. Med hemförlovad musik i utlandstjänst hade låtarna ändå talat för sig själva.
Bästa spår: ”Mother’s song”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
