I Ukraina saboterar Ryssland återkommande dricksvattenförsörjningen. Det har skakat om svenska kommuner och dricksvattenproducenter. Tillsammans med nya regler, bidrag och övningar har hotbilden lett till en snabb höjning av säkerheten.
Ändå har två misstänkta sabotage mot vattenförsörjningen blivit offentligt kända i år. I maj klippte någon av ett hänglås och bröt upp dammluckor vid en vattenreservoar i Leksand. I oktober bröt någon upp dörren till en vattenreservoar under en gräsbevuxen kulle i Bollnäs. På båda orterna fick invånarna koka sitt vatten för att våga dricka det, fram till vattenproducenten hunnit fastställa att vattnet varken förorenats eller förgiftats.
Men inget av de misstänkta brotten är uppklarade. I Leksand tog det tid innan kommunerna upptäckte de uppbrutna dammluckorna. I Bollnäs fungerade inte övervakningskamerorna. Frågan är hur starkt skyddet egentligen är av dricksvattnet.
Numera är det lättare att som journalist få tillstånd att besöka en svensk ubåt än ett vattenverk. Ett vattentorn är lättare, om man tjatar ett tag.
Norrvatten är Sveriges fjärde största vattenproducent och förser 700 000 invånare i 14 kommuner, flera stora sjukhus och Arlanda flygplats med vatten. Det största vattentornet finns i Sollentuna och ligger högst upp på Tunberget. Det är konstruerat som en snäcka. En spiraltrappa ringlar sig uppåt i mitten, från rören i källaren där vatten från det stora verket i Görväln pumpas in och leds ut igen, till de två stora cisternerna, som man ser genom glasrutor när fortsätter uppåt i tornet. De gråa betongväggarna skimrar i grönt och rostrött när vattnet reflekterar det svaga ljuset.
Utsikten från taket är fantastisk, men det är få som får möjlighet att se den. Tornet är välbevakat.
Kanske ger det utdelning. Norrvatten har inte märkt någon ökning i antalet inbrotts- eller sabotageförsök.
– Nej, det har vi ju inte gjort. Men vi har ju hört att det sker saker i Sverige och även i våra grannländer, säger vd Andreas Thunberg.
Ny preliminär statistik indikerar allt fler misstänkta brott mot vattenanläggningar i Sverige. År 2006 uppgav Livsmedelsverket att ett misstänkt brott ägde rum någonstans i landet var femte dag. Nu säger polisen i region väst, där en femtedel av landets befolkning bor, att de preliminärt registrerat omkring 40 brottsanmälningar från maj till mitten av november i år. Det är i snitt ett brott var femte dag – bara i Västsverige.
Om de andra polisregionerna skulle vara lika utsatta skulle det innebära ett brott om dagen. Men någon motsvarande statistik för hela landet finns inte.
Ulf Andreasson är förundersökningsledare i polisregion Väst och leder en arbetsgrupp som specialiserat sig på brott mot vattenanläggningar och annan kritisk infrastruktur.
– En av våra analytiker såg ett avvikande mönster i tillvägagångssättet just när det gäller brotten mot vattenanläggningar. Trots att det har funnits saker som var stöldbegärliga var det ingen som hade tagit något. Man kunde också se att flera av inbrotten hade gjorts ”snyggt”. Man har rört sig in i lokalerna utan att orsaka nån förstörelse. I vissa fall kunde man också se att kameror hade undvikts, berättar Ulf Andreasson.
Statistiken från tidigare år är bristfällig, men hans bedömning är att brott mot vattenanläggningar ökar. Händelserna leder dock sällan till åtal.
– Det är ett komplext och knivigt brott att utreda. Vattenanläggningar är uppförda i områden där få människor rör sig. Det kan finnas brister i säkerhetsutrustning, som att larm och kameror saknas. Sedan handlar det också om vi i polisen har resurser att skicka ut en radiobil eller brottsplatstekniker till platsen, säger Ulf Andreasson.
Knappt två veckor efter det misstänkta sabotaget i Bollnäs samlas sju kommuner i norra Stockholm, regionen, vattenproducenten Norrvatten, Länsstyrelsen och myndigheter som Livsmedelsverket och Försvarsmakten i ett konferenscenter i Upplands Väsby.
De ska öva hur de ska agera om dricksvattnet utsätts för storskaliga sabotage.
De får veta att en cyberattack har förstört delar av styrsystemet till Norrvattens stora anläggning Görvälnverket, som renar vatten från Mälaren. Därefter har flera vattenledningar förstörts. Nu står stora delar av norra Stockholm helt utan kranvatten.
Kommuntjänstemän och myndighetsföreträdare skruvar på sig i stolarna. ”Det värsta scenariot hittills”, mumlar en kommunföreträdare på stolsraden framför mig.
Det säkerhetspolitiska läget är dessutom mycket spänt. Ryssland har kränkt svenskt territorium flera gånger och genomför en stor militärövning i Östersjön som inte har annonserats i förväg. Den har fått den svenska Försvarsmakten att ställa sig på tå. Kan det vara början till ett anfall?
I ett grupprum samlas ett tiotal ansvariga från Sollentuna kommun för att diskutera hur de ska kunna ordna nödvatten åt sina invånare.
– Hur hämtar vi vatten om vi inte har de nödvattentankar som krävs? frågan en av mötesdeltagarna.
– Vi kommer att ha egna tankar inom kort, men än så länge behöver vi låna, säger Åsa Snith, chef för vatten och avlopp i kommunen.
Hon pekar på att både vattenbolaget Norrvatten och VAKA, en krisgrupp för dricksvatten som Livsmedelsverket leder, har tankar för utlåning. De borde räcka. Alla andas ut lite.
Men hur ska de transportera vattentankarna? Entreprenörerna som kommunen har kontrakt med måste genast kontaktas, så att ingen annan hinner sy upp dem innan.
Och nödvatten borde kunna hämtas i Märsta, Sigtuna eller Sundbyberg, säger de. Men tänk om det blir långa köer?
– Vi måste hantera detta tillsammans med de andra kommunerna. Så det inte blir att roffa åt sig först, utan fördelas så rättvist som möjligt. En fördelning efter invånarantal vore bäst, säger Carolina Åstrand, som är kommunens säkerhetsstrateg.
– Jag tror att alla kommuner kommer att vara lite sig själv närmast. Det är svårt att dela med sig när man själv inte har tillräckligt, säger Åsa Snith, affärsområdeschef Vatten & Avfall i kommunen.
Fakta.Så klarar du dig med dricksvatten i en kris
Myndigheten för Samhällskydd och beredskap säger att man ska räkna med att klara sig utan hjälp i en vecka. Då behöver man minst tre liter vatten per dygn och person, för att dricka och laga mat.
Skaffa dunkar eller hinkar med lock att hämta och lagra vatten i. De behövs också när kommunen ställt ut nödvattentankar.
Förvara vattnet mörkt och svalt. Kontrollera om det smakar och luktar bra en eller ett par gånger per år. Man kan också frysa in vatten i PET-flaskor (dock kan de inte fyllas ända upp). De kan också användas som kylklampar om strömmen försvinner.
Källa: MSB
När övningen är slut samlas alla i den stora hörsalen och kommunerna får gå upp på scenen och redovisa hur det gått. Alla har upptäckt brister och svårigheter, men ändå gjort upp en plan för att klara sig. Mest alarmerande låter rapporten från region Stockholm.
– Katastrof, säger Ignacio Lopez när han summerar hur sjukhusen klarar sig när det inte kommer vatten ur kranarna. Personalen från sjukhuset har svårt att gå ut och hämta vatten.
Han säger att i ett sådant scenario som i den här övningen behöver många patienter evakueras till andra sjukhus. Det är därför det är så viktigt att öva och öka förståelsen för varandras behov, lägger han till.
– Vi är beroende av kommunerna. Vi behöver stöd för att få vatten, och också för att få det in till sjukhuset, säger Ignacio Lopez.
En man i publiken invänder:
– Men vi i kommunerna har inte resurser att lösa detta åt er.
Det är inte lätt att förstå vem som ansvarar för vad. Hela 37 olika aktörer ska samråda om det är kris i Stockholmsregionen. Det ger gott om plats för förhoppningar om att någon annan kommer att lösa ens problem.
Men det kommer inte att bli Försvarsmakten som fraktar nödvattentankar och håller ordning kring dem, om landet står inför ett akut militärt hot. Det gör Försvarsmaktens representant på övningen tydligt. Tvärtom. Kommunerna måste hjälpa det militära försvaret och bland annat ordna vatten åt 1 000–1 500 Natosoldater som är på väg att förflytta sig österut.
Övningsdeltagarna sjunker lite längre ner på sina stolar.
Emma Abrahamsson är övningsledare och har arbetat tjugo år med dricksvatten och krisövningar.
– När jag började var säkerheten en helt annan. Nycklar till vattenverket kopierades och lånades ut till olika entreprenörer och underentreprenörer, ingen kollade besökarnas legitimationer och det fanns vattentorn där man hade restaurang längst upp. I dag skulle jag säga att alla vattenproducenter har kontroll och någon typ av bevakning runt sina anläggningar. En del av dem är också skyddsobjekt.
I USA och Israel har det rapporterats om försök att förgifta dricksvattnet utan att någon fientlig aktör ens går i närheten av vattenanläggningarna. Där har cyberattacker använts för att ta sig in i vattenverkens styrningsprogram och programmera om dem för att kraftigt öka inblandningen av lut i vattnet, en kemikalie som används i vattenrening.
Ingen av cyberattackerna ledde till att någon förgiftades och dog av lutet, berättar David Lindahl som är forskare på Försvarets forskningsinstitut.
– Hittills har det aldrig skett något dödsfall efter ett cyberangrepp mot dricksvatten. De som jobbar i de här verken, de vet vad de gör. De vill inte att några olyckor ska hända. Och de bygger inte lutpumpen större än att om något går fel så ska man hinna upptäcka det i tid, säger David Lindahl.
Men ibland kan själva rädslan för att vatten är giftigt skapa panik i ett samhälle. Då kan även cyberangrepp som misslyckas bli ett verksamt vapen för en fientlig makt att använda som bas för rykten och påverkan, enligt David Lindahl.
Säkerhetspolisen säger att hotbilden mot Sverige har förvärrats.
– Det är ett allvarligt säkerhetsläge i Sverige. Alla verksamheter som bedriver säkerhetskänslig verksamhet behöver ha det i beaktande. Det gäller inte minst hotet från Ryssland, säger Gabriel Wernstedt på Säpo.
– Vi ser en ökad rysk riskbenägenhet. Det kan handla om att man kartlägger totalförsvaret eller att man använder sig av underrättelseofficerare eller agenter för att stjäla information eller att man förbereder för sabotage mot mål i Sverige och västvärlden, säger han.
