”Godnattsagor för rebelltjejer” heter en populär barnbok av Elena Favilli och Francesca Cavallo, som enligt förlagstexten handlar om ”hundra fantastiska kvinnor som har åstadkommit något speciellt eller stått upp för sina ideal”. Hybridromanen ”Efter Sapfo” av den amerikanska litteraturvetaren Selby Wynn Schwartz är ett slags vuxenvariant – nominerad till Bookerpriset och mottagen som en sensation.
Boken utgår tveklöst från en intressant premiss. Schwartz har föresatt sig att skriva en kollektivbiografi i vi-form över några dussin kvinnliga konstnärer och feminister ”efter Sapfo”, alltså från 1800-talets slut till mellankrigstiden. Många lever i kärleksrelationer med andra kvinnor. De skriver, målar, dansar och håller salonger, och de heter bland annat Virginia Woolf, Romaine Brooks, Radclyffe Hall och Sarah Bernhardt.
Texten byggs upp av korta vinjetter med ett namn, ett årtal och kanske en boktitel som rubrik. Lyriskt återberättade scener från huvudpersonernas liv varvas med ekfraser – beskrivningar av deras konstverk – och folkbildande information om, exempelvis, ett sinnessjukt förtalsmål i 1918 års Storbritannien, då en ledamot i underhuset anklagade skådespelerskan Maud Allan för att stå med på en lista över lesbiska kvinnor vars existens han själv hade dagdrömt ihop.
Sammanställningen bygger på omfattande arkivresearch. De livsöden och konstnärskap som skildras är fascinerande, och här finns beundransvärt lite allmängods. Delar av innehållet, som kartläggningen av den italienska författaren Lina Poletti, verkar vara genuint värdefulla bidrag till forskningen.
Desto sämre fungerar idén att låta Sapfo löpa som en röd tråd genom texten. Schwartz har säkert rätt i att de kvinnor hon skriver om har inspirerats av föregångarens liv och verk (vem har inte det?). Men det sätt på vilket hon själv tillägnar sig den grekiska traditionen lämnar åtskilligt att önska. Sapfo reduceras till rekvisita i vad som känns som en collegestudents fantasi om ”bildning”. Ofta har jag intrycket av att befinna mig på en sorts Disneyland: Europa, där det förflutna inte är ett främmande land utan en utklädningslåda att nyttja efter behag. Så här kan det låta:
Lämnad för sig själv gjorde Natalie det hon gillade, nämligen att skriva dikter och träffa flickor. En sommar mötte hon Eva Palmer vars långa röda hår liknade en dikt som Natalie Barney ville skriva: det föll ner till Evas anklar och hängde där oemotståndligt. I skogen klädde de av sig för att läsa Sapfo, böjde verb nakna bland löven. De levde tillsammans i ett cinnoberrött moln i Paris, tills Eva åkte iväg till Grekland och gifte sig med någon.
”Böjde verb nakna bland löven”? ”Ett cinnoberrött moln i Paris”? Ingen myndig människa förhåller sig till verkligheten så här. Tyvärr är stycket representativt. Schwartz anlägger konsekvent ett slags utopiskt svävande tilltal där varje kvinna är en ofelbar gudinna med hår som liknar en dikt. Att Sapfo görs till ledare för denna församling av manic pixie dream girls är beklagligt, och måste nog skyllas på den stackars Anne Carsons skadliga inflytande på nordamerikansk samtidslitteratur.
Identifikationen med dem blir därmed en form av kulturell appropriering.
Jag undrar om mottaglighet för det här uttrycket är en generationsfråga. Schwartz, född 1975, är bara lite drygt 15 år äldre än jag, men på de 15 åren har det hänt en hel del i fråga om kvinnors villkor. Det är knappast så att patriarkatet har ställts på huvudet. Men vad gäller symboliskt kapital, alltså den valuta som står på spel i ”Efter Sapfo”, skulle man kunna argumentera för att kvinnor i västvärlden håller på att gå om män. I OECD-länderna har 52 procent av kvinnorna och 39 procent av männen mellan 25 och 34 studerat vidare. Glappet har vuxit i två decennier, och är tydligt för alla som på sistone har satt sin fot på ett universitet.
”Efter Sapfo” skildrar en tid då så inte alls var fallet. Och problemet som jag ser det är att texten, genom sin vi-form och sin okritiska romantik, implicerar en falsk närhet mellan (den med största sannolikhet högutbildade och relativt välbeställda) läsaren och de personer som skildras. Dessa rebelltjejer lever ju precis som vi: reser över hela världen, ligger med vilka de vill, tänker på skvaller, politik och det egna arbetet. Till skillnad från oss har de dock alla förutsättningar emot sig.
Identifikationen med dem blir därmed en form av kulturell appropriering. Den möjliggörs av betydelsen av det som sociologen Musa al-Gharbi kallar för totemiskt kapital – en resurs som består i kapaciteten att växla in sin förmenta marginalisering mot socialt inflytande, och därigenom framställa allt man ägnar sig åt som radikalt.
Jag tycker, kort sagt, att det hela är rätt så självförhärligande. Måste verkligen så många kvinnor ur den övre medelklassen skriva böcker vars främsta syfte är att konsolidera den egna gruppens värderingar? Män kan inte ens läsa längre, Selby! Du undervisar vid Stanford!
Fast å andra sidan: kanske inte så länge till. Globalt sett verkar kvinnors nyvunna rättigheter vara på tillbakagång. Och i USA håller ju humaniora och genusvetenskap i princip på att kriminaliseras. Ur det perspektivet kan ”Efter Sapfo” vara ett skri från en döende klass. Det enda säkra som kan sägas om det som väntar är att det lär bli tusen gånger värre.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
