I slutet av Ava DuVernays spelfilm ”Selma”, som berättar om medborgarrättsrörelsens marsch för rösträtt 1965, slår filmen över till svartvit dokumentär. Under några minuter får vi följa med de 25 000 demonstranterna när de går sista biten till Montgomery, Alabama, där de framför Kapitolium kräver att alla hinder för svarta att rösta görs olagliga. Det är en otroligt vacker sekvens där människor i ett stort och glädjefyllt lugn går mot framtiden. Samma höst klubbar president Johnson igenom Voting rights act, medborgarrättsrörelsens största framgång.
I den svartvita sekvensen ser man också något annat: hur demonstranterna skyddas av militär och hur rasister hotar dem bakom soldaternas ryggar. Tre rösträttsaktivister mördades under kampanjen. President Johnson kallade in Nationalgardet för att försvara de marscherande – mot Alabama-guvernören Wallaces motstånd. Det var, som New York Times påpekade den 8 juni i år, första och hittills enda gången det skett – fram tills nu.
President Trump agerar på ett identiskt vis när det gäller demonstrationerna mot ICE:s hårdhänta framfart mot misstänkta papperslösa i Los Angeles – kallar in nationalgardet och kör över guvernör Newsom. Samma sak – fast tvärtom. 1965 ville Wallace inte ha militärt stöd då han inte ville gynna – eller skydda – rösträttsaktivisterna. 2025 har Newsom gjort klart att demonstrationer och kravaller är något den lokala ordningsmakten kan hantera.
Man måste stanna upp och fråga sig om likheten i agerandet är en slump. Eller om spegelvändningen av 1965 är en del av en strategi. Trump – eller de i hans närhet som kan sin historiebok – vill skapa ett ögonblick av samma historiska betydelse, 60 år senare. Fast med motsatt innebörd. Och därmed visa att historien nu vänt riktning.
Det känns nästan som ett skolboksexempel på hur auktoritära politiker överallt dammar av historiska händelser för att fylla dem med sin egen mening, från serbiske Milosevic med sitt Trastfältstal 1989 som inledde inbördeskriget, till Putins utläggningar om hur Ryssland uppstod i Kiev, som därmed måste vara ryskt. Historieskrivningen är åter ett slagfält.
Voting rights act fick antalet svarta amerikaner som röstade att stiga dramatiskt. Ändå demonteras den nu bit för bit och i fullt dagsljus
Den amerikanska medborgarrättsrörelsens framgångar på 60-talet sågs av många, också i Sverige, som själva beviset på hur demokratin var en ohejdbar kraft. Voting rights act fick antalet svarta amerikaner som röstade att stiga dramatiskt. Ändå demonteras den nu bit för bit och i fullt dagsljus. Få noterade nog vilken gräns som överskreds när den konservativa majoriteten i USA:s högsta domstol 2013 och 2021 ogiltigförklarade delar av Johnsons rösträttslag. Det blev åter möjligt att rita om valkretsar. 2021 införde delstaten Georgias republikanska majoritet en ny lag som gjorde det brottsligt att ge vatten eller mat till folk som väntar i kö för att rösta. Den sortens nygamla ”Jim Crow”-lagar kryper fram ur hörnen.
Dagen innan han skickade ut Nationalgardet genomdrev Trump en annan sådan omskrivning av historien när han återinförde namnen på de militärbaser som en gång uppkallats efter de sydstatsgeneraler som slogs för slaveriets fortbestånd: Lee, Bragg, Pickett – namn som avlägsnades så sent som för några år sedan.
Man behöver inte vara svart amerikan för att förstå vilken örfil det är avsett att vara: av samma slag som när Trump och kongressen i mars i år hotade Washington DC med indragna resurser om man inte genast rev upp torget Black lives matter plaza. Man kan riva upp ett torg men inte skriva om historien, sade då svarta aktivister.
Det är väl det som är själva frågan.
Läs mer:
Ola Larsmo: De amerikanska högermännens bön ger mig svindel