Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det gick trots allt en liten stöt genom amerikansk debatt när tidskriften Politico förra veckan lade ut en hackad chatt mellan unga republikaner. De skrev att de tyckte gaskammare var ett bra sätt att avliva motståndare, våldtäkter var något ”episkt”, svarta amerikaner beskrevs som ”vattenmelonätare” och värre saker. (Man påstod också att judar är opålitliga.)
Det var inte vilka unga partispolingar som helst, utan folk på lokal ordförandenivå. Kanske trodde man sig skyddad av att man skrev på tjänsten Telegram som anses ha bra kryptering. Så var det inte den här gången. Det har gjorts försök att snacka bort det, vilket kanske kommer att lyckas. Men det var grovt även i Trumpland.
Varför riskerar ett antal politiska påläggskalvar sina karriärer genom att övertrumfa varandra i nassesnack? Är det deras ”sanna jag” de känner sig fria att visa upp under ett tänkt krypteringsskydd?
På ett plan är det så. Men vi kan också dra ett par skrämmande lärdomar av hur hatspråket fungerar. Och förändrar människor. Vad vi bevittnar är ett tydligt exempel på hur ”radikalisering” går till, oberoende av ideologiskt innehållet – som här är den gamla vanliga sörjan av rasism, antisemitism och kvinnohat. Här blir sådant till språklig hårdvaluta.
Jag tänker ibland på ett reportage i Eskilstunakuriren om en kvinna som redan 2017 dömdes för hets mot folkgrupp, sedan hon i en FB-grupp kallat somalier för ”IQ-befriade avarter”. Enligt polisförhöret bröt hon ihop och sade: ”Det blev som hjärntvättning… Debatten urartade och hon lät sig ryckas med. Till sist gick hatet överstyr.” (EK 7/12 2017)
Gruppdynamiken för en längre och längre in i en särskild språkvärld. Till sist har ingången försvunnit bakom dig och du bryr dig inte längre
Det är något sådant Ludwig Wittgenstein menar när han talar om ”språkspel”. Ord och språk formar den grupp som använder dem, och gruppdynamiken för en längre och längre in i en särskild språkvärld. Till sist har ingången försvunnit bakom dig och du bryr dig inte längre. Genom att kalla afrikanamerikaner ”vattenmelonätare” visar jag att jag hör till vår utvalda grupp, och övertrumfar andra som uttrycker sig försiktigare och ökar avståndet till dem som fasar över ett sådant språkbruk. Det ger mig status, här inne i vårt eget lilla bollhav. De unga republikanerna såg det nog, kanske omedvetet, som en del i sitt karriär- och hierarkibyggande. Rasism? Javisst. Det är så man blir rasist.
Jag vet inte hur många gånger jag själv sett det ske nu – någon ger sig ut på det där sluttande planet, skulle först aldrig kalla sig själv rasist, men stöts bort när de får kritik för att vara det, och söker sig då till ”likasinnade”. Sedan är språkspelet igång. Så funkar det överallt, inte bara i extremistsammanhang. Vi bygger vår gemenskap på ordbruk.
”Ensamvargar” är sällan ensamma. Men var finns varningsklockan i den egna vardagen? När blir du farlig, min vän?
Så varför blir en del hatare? Varför stänger man in sig i språkvärldar som snart öppnar sig inte bara mot utstötning och alienering av de där andra, utan i förlängningen mot rent våld? Det finns i dag gott om forskning på hur just gemenskapsskapande språkspel till sist måste manifesteras i handling. ”Ensamvargar” är sällan ensamma. Men var finns varningsklockan i den egna vardagen? När blir du farlig, min vän?
När du inte längre orkar reflekterar över vad dina ord leder till. När det blir skönt och bekräftande att sluta fundera på det. Det enda sättet att kortsluta det där gruppmasturberandet med fula ord är att utsätta sig för andra språkvärldar, andra sätt att tänka och förstå vad som pågår.
Yttrandefrihet och tryckfrihet är inte vackra ord utan säkerhetsventiler som hindrar dig själv från att bli farlig och ond. Vi borde alla ha en devis på badrumsspegeln där det står: Du är vad du säger.
Läs mer:
Ola Larsmo: Därför kan Trumps tid vara början på ett nytt religionskrig i USA
Ola Larsmo: Fler måste säga emot trollen på nätet
