![](https://i2.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/b6b08be9-7205-4458-88af-d1dfdf16b239.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=inside%7C1024:576&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
– Ryktet som gick var att de hade köpt huset till Putin. Men sedan visade det sig att det var den där gödselkungen som ägde det.
Sir Patrick Sergeant talar om sin granne, den ryske oligarken Andrej Gurjev. Ägaren till Phosagro, en av världens största producenter av konstgödsel. Han köpte godset Witanhurst för 15 år sedan.
– Han är nästan aldrig här. Det finns ett garage fullt med Rolls-Royce-bilar, men de kör aldrig ut. Och jag har bara sett honom en gång under alla år. Jag sa ”good morning” eller något sånt men han bara gick förbi.
Att Andrej Gurjev och hans familj äger Witanhurst har inte varit alldeles lätt att bevisa. Så är det ofta med hus i London.
Förmögna personer från hela världen – vissa av dem brottsliga – har i decennier utnyttjat Storbritanniens generösa lagstiftning, som tillåter dem att köpa fastigheter anonymt genom komplicerade upplägg med skalbolag och stiftelser.
Den brittiska huvudstaden har fått rykte om sig som en tvättmaskin för stulna pengar, som en bekväm fristad för korrumperade makthavare från odemokratiska länder.
Först 2015 kunde journalisten Ed Caesar avslöja att det var Andrej Gurjev som hade köpt Witanhurst åtta år tidigare. Även om ett företag kallat Boradge Ltd, registrerat på Brittiska Jungfruöarna, står som formell ägare.
Efter Rysslands invasion i Ukraina i februari 2022 hamnade både Gurjev och hans son på den brittiska sanktionslistan. Det innebär att de är portförbjudna i landet och att deras brittiska tillgångar är frysta. De kan inte bo i Witanhurst, inte heller hyra ut eller sälja huset.
Det är ett öde som har drabbat många av Rysslands rikaste män som har haft sin bas i London, bland dem också förre Chelseaägaren Roman Abramovitj och aluminiumkungen Oleg Deripaska.
Förutom sin rikedom har de också en annan sak gemensamt, enligt den brittiska regeringen: De står Putin nära och de bidrar därmed till hans krig i Ukraina.
Sir Patrick Sergeant, Andrej Gurjevs närmaste granne, fyllde 100 för några veckor sedan och har bott här sedan 1961. Hans eget hus ligger på en av Londons mest exklusiva gator. Bland grannarna genom åren i huslängan med adressen The Grove märks Sting, Kate Moss, Jamie Oliver och George Michael.
– Alla har varit utmärkta grannar, berättar Sir Patrick.
– George Michael brukade sätta upp vår gemensamma julgran. Och Sting och hans fru har jag fortfarande kontakt med, de skickade en present till min 100-årsdag.
De sex husen på The Grove är ändå ingenting jämfört med Gurjevs vidsträckta ägor alldeles intill. Witanhurst anses vara Londons näst största bostadshus efter Buckingham Palace och uppskattas i dag vara värt fem miljarder kronor.
Det har 75 rum och en boyta på drygt 8 300 kvadratmeter, inklusive en 21 meter lång balsal, dekorerad i guld och med över sex meters takhöjd. Innan den ryska familjen flyttade in lät de bygga en källare med en 20-meterspool, biosalong och garage för 25 bilar.
Huset är spektakulärt men ändå avskilt från omvärlden. Höga murar och träd gör att man inte ser det utifrån – utom från husen på The Grove.
Sir Patrick har inget emot att vi går ut i hans trädgård. Bakom några höga buskar kan vi klättra upp på en komposthög och kika in över muren mot Witanhurst.
Här är tyst och stilla, en stor damm är tömd på vatten. Byggnadsställningar ligger längs en fasad i väntan på att sättas upp. Men blomsterplanteringar och buskar ser ut att vara i gott skick.
– Mina tjänare berättar att folk rör sig där, trädgårdsmästare och andra. Så de har personalen kvar, säger Sir Patrick.
DN har inte hittat några tydliga bevis på att Witanhurst drivs vidare, med personal och renoveringar, trots att fastigheten är ”frusen”. Men även om det är så kan det vara fullt lagligt.
Med argumentet att det skadar en fastighets värde om den inte underhålls kan de ryska ägarna få ett särskilt tillstånd från det brittiska finansdepartementet, vilket innebär att pengar ur frysta bankkonton tillfälligt ”tinas upp” för att användas för till exempel reparationer.
Många på sanktionslistan försöker också få andra undantag, exempelvis för att kunna betala barnens utbildningar i privatskolor som Eton och Harrow. En månad efter krigsutbrottet klagade en av oligarkerna i en intervju över hur svårt livet hade blivit i London:
– Kommer jag att tillåtas ha en städare eller chaufför? Jag kör inte själv. Vi förstår inte hur vi ska överleva, sa oligarken som några veckor senare tvingades lämna Storbritannien.
De ryska miljardärerna fick hjälp av brittiska advokater när de köpte sina brittiska fastigheter. Välbetalda jurister ordnade uppläggen med skalbolag och stiftelser som dolde de verkliga ägarna. De ordnade överföringar av hus och lägenheter till släktingar och vänner, när deras roll i Putinregimen blev för tydlig.
Nu får de hjälp av samma advokater, eller andra, för att få undantag för underhåll, eller för att få sina namn borttagna från Storbritanniens svarta lista.
Ofta krockar politiken och juridiken när det gäller de ryska miljardärerna.
Politiker vill visa sig starka och göra markeringar, som när dåvarande premiärministern Boris Johnson under krigets första dagar gick till attack mot oligarkerna.
– Det finns ingen plats för smutsiga pengar i Storbritannien. De som stöder Putin har fått en varning: det kommer inte att finnas någonstans för er att gömma era syndapengar, sa Johnson.
Att hans eget konservativa parti var medskyldigt till att göra London till en tvättmaskin för stulna pengar, och att det hade mottagit bidrag av folk som står nära oligarkerna, det nämnde han inte.
Eller när dåvarande transportministern Grant Shapps tog sig ut till området Canary Wharf i östra London, ställde sig framför den 58 meter långa lyxyachten Phi och förklarade att den var beslagtagen för att den tillhörde ”en av Putins vänner”.
Båtens ägare är visserligen den ryske fastighetsmagnaten Sergej Naumenko – via ett företag baserat i Västindien. Men hans namn står inte på den brittiska sanktionslistan, och han säger bestämt att han inte är vän med Putin.
Detta har han hävdat i brittiska domstolar. Och i sista instans beslutades att ministerns uttalande om vänskapen med Putin var felaktigt. Men lyxbåten fick Naumenko inte tillbaka, den ligger fortfarande för ankar i Canary Wharf.
Michael O’Kane på byrån Peters & Peters är en av de advokater som försvarar rika ryska klienter. Han hävdar att sanktionerna slår fel, och att politiker ofta svartlistar ryska affärsmän bara för att de är välkända.
– De tror att de måste införa sanktioner mot dem, annars får de kritik. Oavsett vad affärsmännen har gjort tidigare, säger han.
– Jag tror vi missar något där. Det finns rika och inflytelserika personer som är för väst och som vi skulle kunna få på vår sida. Som det är bättre att ha i tältet än utanför.
O’Kanes poäng är att många av oligarkerna nu har tagit sina pengar och flyttat till Moskva, där de i praktiken är till större hjälp för Putin än när de bodde i London. Själv företräder han bland annat Jevgenij Sjvidler, en miljardär i gruv- och energibranschen.
Sjvidlers namn fördes upp på sanktionslistan den 21 mars 2022, specifikt motiverat med hans relation till Roman Abramovitj, Chelseas förre ägare och den mest kände av alla oligarker. De två samarbetade under många år i stålkoncernen Evraz.
Michael O’Kane arbetar nu för att få bort Sjvidler från svarta listan.
– Vi anser inte att vänskap eller affärsrelationer med någon är tillräckligt. Sjvidler avgick också från Evraz styrelse innan han hamnade på listan. Och han har uttalat sig mot kriget.
Sjvidler, som är ryss men medborgare i både USA och Storbritannien, vill ha tillbaka sina två privata jetplan som har tagits i beslag. Han vill att hans barn ska få komma tillbaka till sina engelska privatskolor. Han säger att han inte har träffat Putin på 15 år.
Hans ”uttalande mot kriget” består i ett meddelande från en talesman som skriver att ”Herr Sjvidler hoppas och ber för fred och ett slut på det meningslösa våldet i Ukraina”. Vem som startade kriget nämns inte.
Hittills har Sjvidler förlorat i två instanser. Men hans advokater ansöker nu om att fallet ska tas upp i Högsta domstolen.
Många andra liknande fall befinner sig på olika nivåer i rättssystemet. Två ryska oligarker vann nyligen en seger i EU-domstolen som beslöt att unionens skäl för att svartlista dem var otillräckliga. Båda två äger fastigheter i London och har anlitat advokater där för att få sina namn strukna även från den brittiska sanktionslistan.
I andra fall har miljardärer lyckats slippa att få sina brittiska egendomar frysta. Det gäller till exempel Igor Komarov, tidigare chef för det ryska rymdbolaget Roskosmos och ledamot i det mäktiga nationella säkerhetsrådet. Alltså en nyckelspelare i Putins regim.
Denne Komarov visade sig för ett par veckor sedan äga ett hus i den fashionabla Londonstadsdelen Knightsbridge, köpt för 180 miljoner kronor 2007. Hans dotter Maria äger, via ett företag, ett annat nästan lika dyrt hus i Belgravia en kort promenad därifrån. Hon köpte det 2013, när hon var 22 år gammal – samma år som fadern fick chefsjobbet på Roskosmos.
Komarovs namn finns på svarta listan. Men fastigheterna hade brittiska myndigheter inte koll på, så de var inte frusna utan kunde säljas och hyras ut fritt. Ända tills journalistnätverket ICIJ avslöjade vem husen tillhörde.
Samtidigt fortsätter brittiska politikers tuffa uttalanden mot oligarkerna. I februari sa Londons borgmästare Sadiq Khan att ryska miljardärers bostäder skulle beslagtas, säljas ut och pengarna användas till att bygga bostäder för ukrainska flyktingar.
Men i verkligheten har inte mycket hänt.
Aktivister har ibland tagit saken i egna händer. Som våren 2022, när en grupp anarkister tog sig in i miljardären Oleg Deripaskas hus vid Belgrave Square, ännu en av Londons dyraste adresser.
De hängde upp ukrainska flaggor och lakan där det stod ”Putin fuck yourself”. De undersökte vinkällaren och Deripaskas privata biosalong, och krävde att huset skulle göras tillgängligt för flyktingar.
Inom ett dygn hade polisen gripit aktivisterna.
***
När vi nu, två år senare, besöker adressen Belgrave Square 5 är den vita trädörren förseglad och ersatt med en konstruktion i stål. Alldeles utanför har en flykting från Syrien gjort sig ett tillfälligt hem med en madrass, några kartongbitar och en ditsläpad röd kontorsstol.
– Jag har bott ett år i London, berättar Raied, en 38-åring som ser betydligt äldre ut. Men jag funderar på att ta mig till Manchester eller Liverpool, kanske det är lättare att få jobb där.
Raied valde den här portgången just för att huset är förseglat. Han känner sig trygg eftersom det varken kommer eller går någon här. Och balkongen ger skydd mot regn.
Fasaden på Belgrave Square 5 är i betydligt sämre skick än på grannhusen. Blommorna i Raieds portgång har sedan länge vissnat, och på den balkong där anarkister stod för två år sedan ligger några konstgjorda buskar omkullvälta.
Att detta hus tillhör den ryske oligarken Deripaska hade Raied ingen aning om.
– Men jag kommer från staden Latakia i Syrien. Det är alldeles nära ryssarnas flygbas. Så jag vet vad de kan ställa till med, både i mitt eget land och i Ukraina.
Fakta.Oligarker
Ordet oligarki, bildat från gammalgrekiskan, har länge använts för att beteckna en styrelseform där makten utövas av ett fåtal personer – i motsats till exempelvis monarki eller demokrati.
Efter Sovjetunionens fall 1991 har ordet oligark kommit att beteckna de affärsmän, ofta med stort politiskt inflytande, som blev rika genom 1990-talets privatiseringar.
Det används i dag uteslutande om rika affärsmän från Ryssland, Ukraina eller andra tidigare sovjetrepubliker.