På ett tak i La Habana Vieja släpper en tidigare politisk fånge ut en duva som han själv fött upp. Med blicken följer han duvan medan den flyger över de slitna takåsarna.
– Jag hoppas att Trump får regimen att falla. Vi orkar inte längre, säger Roberto, 61, som som bär ärr efter tortyren i fängelset.
Han går tillbaka till duvslaget på taket och visar två ägg som en duvhona ruvar på. I morgon kan de födas.
– De ska bli fredsduvor, säger han med ett leende som blottar hans enda två tänder som överlevde 30 års fängelse.
Roberto ville införa demokrati på Kuba. Det ville inte regimen och fängslade honom för att han inte skulle påverka andra. Sedan ett år tillbaka är han fri och bor i ett rum som hans bror fixat till honom i Havannas historiska kvarter. Roberto hoppas att USA:s oljeblockad ska tvinga regimen att öppna ekonomin och släppa de resterande politiska fångarna.
– Regimen måste ge upp. Det finns inget annat sätt, säger han.
Robertos granne är son till en överstelöjtnant i den kubanska armén. Han spänner blicken i Roberto.
– Sluta tramsa. Vi ger inte efter för påtryckningar. Gå in på ditt rum!
Från taket på den förfallna kolonialkåken syns El Capitolios guldglänsande kupol. Den restes i slutet av 1920-talet för att husera den kubanska kongressen, men sedan revolutionen 1959, då Fidel Castro tog makten, har endast kommunistpartiets medlemmar haft tillträde till byggnaden.
Roberto går in på sitt rum. Kylskåpet står bredvid sängen. Rummet har inget kök.
Han ursäktar sig för sin arga granne.
– Han är revolutionen trogen. Fattar inte att det är över. Vi håller på att svälta ihjäl, säger Roberto och pekar på sin tunna mage, märkt av tortyren.
Hans kompis Angél, som bor på bottenvåningen, föreslår att vi lämnar taket för att undvika att överstelöjtnantens son rapporterar Roberto för kontrarevolutionär verksamhet. På vägen ned i det ståtliga, men slitna trapphuset, vänder sig Angél mot mig.
– Regimen sade att socialismen skulle rädda oss. I stället har vi tagit hundra steg bakåt för att komma ett steg framåt.
Innan vi kommer ut på gatan stannar Angél till.
– Men tro inte att jag är dum. Jag vet att Trump inte gör något för att hjälpa oss. USA har ett janusansikte. De säger en sak utåt, men tänker en annan sak inåt.
***
Inte sedan Sovjetunionen föll 1991 har den kubanska enpartistaten upplevt en värre situation. Flygbränslet på ön har tagit slut. De nio planen som tillhör det statliga flygbolaget Cubana de Aviación står på marken.
På bensinstationen Riviera, vid den ikoniska strandpromenaden Malecón, röker föreståndaren cigarr. Långsamt suger han in och blåser ut röken. Det finns ingen brandrisk på hans arbetsplats längre. Bensinen är slut. Inte ens ångorna finns kvar.
– Kanske får vi en leverans i morgon, säger han och askar.
Ryktet har lett till att bilar börjat ställa sig i kö. Ändå tillåter staten att han endast får sälja 20 liter bensin per person, till max 45 bilar per dag.
– Det lilla som finns kvar ska räcka till så många som möjligt, säger föreståndaren.
Trumps oljeblockad har även förändrat Havannas gatubild. Innan var det bensinslukande amerikanska vrålåk från 1950-talet som trafikerade gatorna. Nu har kinesiska trehjuliga elmotorcyklar tagit över. På flaken har fordonen plats för sex personer. Ibland klämmer åtta personer in sig. Cyklarna som Kina sålde till Kuba efter att Sovjet föll har rostat sönder och ersatts av kinesiska elmopeder som ljudlöst svischar förbi.
De få bensindrivna fordonen som rullar på gatorna går på drivmedel som köps på den svarta marknaden. I slutet av februari kostade en liter bensin 50 kronor. Nu kostar den hundra kronor litern, vilket gör den till världens dyraste bensin. På sociala medier får anonyma säljare kontakt med sina köpare. En av platserna där bensinen säljs svart är på parkeringen till Hospital Clinico Quirurgico Hermanos Ameijeiras, Kubas nationella specialistsjukhus.
Via mellanhänder kränger personal ambulansernas bränsle i femliters vattendunkar för vardera 500 kronor.
– Vi måste alla leva på något sätt, säger mellanhanden och plockar upp en plastslang från parkeringskuren där han förvarar bränslet.
Så länge staten har bensin kvar till ambulanserna kommer bränslet att säljas vidare på den svarta marknaden, menar han. Patienterna får själva ta sig till sjukhuset. Den kubanska kollapsen tar fram det värsta ur människan.
På kvällen i Havanna går invånarna längs huvudgatan San Lázaro med ficklampor i händerna. Det saknas diesel till kraftverken, men kubanerna är härdade. De vet att det inte lönar sig att gnälla. Senast befolkningen höjde rösten var under pandemin. Då ledde protesterna till massarresteringar som gav fängelsestraff på upp till 15 år för dem som skrikigt slagord mot regimen.
– Det är bara att bita ihop, säger Jorge, 62, som har kört upp sin röda Fiat på huvudgatans trottoar.
Baksätet upptas av en uppblåsbar behållare i plast som rymmer 250 liter vatten. På marken har han ställt en bärbar pump som pumpar in vattnet till hans 101-åriga mammas vattentank. En brummande generator på trottoaren förser pumpen med el. På grund av de långa elavbrotten har mammans fastighet inte längre tillgång till kommunalt vatten.
– Jag gör det en gång i veckan, säger han.
På gatan bakom spelar fyra tonårstjejer domino under skenet från en mobiltelefon som en av deras pojkvänner håller. De klagar inte. Snarare ser de ut att ha väldigt kul.
– Det lönar sig inte att deppa, säger Andrea, 17.
Längre ner på gatan står en man utanför sitt hus. Hans mobiltelefon lyser upp hans ansikte. Leonardo är sjöman och arbetar för Kubas statliga handelsflotta. Innan Trumps oljeblockad ingick han i besättningen som hämtade olja i Mexiko. Efter att Trump hotat med handelstullar har Mexiko slutat sälja olja till Kuba. Leonardo är fast på land.
– Jag tycker det är så fegt. Vad har Trump med oss att göra? Han bör lämna oss i fred, säger Leonardo, 58.
Han tycker att Kuba ska lösa sina egna problem.
– Jag är så trött på att USA ska läggas sig i vår politik. Vi har massor av bekymmer, men låt oss själva ta itu med dem.
***
Den senaste tiden har USA, som ligger endast 15 mil från Kuba, gjort vissa lättnader i oljeblockaden. Venezuelansk olja får säljas till det privata näringslivet på Kuba, men inte till staten eller militären. Hur den lättnaden ska fungera är oklart eftersom staten och militären är delägare i de flesta privata verksamheter på Kuba. USA:s tanke är att blockaden ska tvinga regimen till amerikansk underkastelse, men ingen som DN pratat med tror att regimen kommer ge upp. Revolutionen har hållit på i 67 år och lär fortsätta.
Fakta:USA:s blockad mot Kuba
USA:s oljeblockad mot Kuba inleddes den 3 januari i år när amerikanska militär attackerade Venezuela och kidnappade regimledaren Nicolás Maduro.
För att den nya regimledaren Delcy Rodríguez ska kunna sitta kvar får Venezuela inte längre skänka eller sälja olja till Kuba.
Trump har också hotat Mexiko med handelstullar om landet säljer olja till Kuba. Den senaste oljeleveransen gjordes i december förra året och nästan ingen bensin finns kvar i landet.
Någon aktion från befolkningen är inte att vänta. De som har förmågan att resa sig har redan gjort det genom att lämna den karibiska ön. Förra året flydde en miljon kubaner, en tiondel av landets befolkning. På grund av att kubaner inte längre får automatiskt uppehållstillstånd i USA när de sätter sin fot på amerikansk mark har många sökt sig till den amerikanska kontinentens två andra giganter – Mexiko och Brasilien.
För varje dag som går blir även livsmedelssituationen värre. Staten har inte längre mat att distribuera till befolkningen. Den enda mat som finns att köpa är i privata kvartersbutiker, där den blivit dyr på grund av transportkostnaderna. Ett butiksbiträde tar ned en liter mjölk från hyllan. Den kostar 30 kronor.
– Folk köper bara det mest nödvändiga nu, säger hon och tittar på en hög med små tomater.
De kostar 30 kronor kilot.
– Få köper tomater nu.
Ett paket fryst kyckling som importerats från USA kostar nästan hundra kronor. Det är mer än den statliga månadslönen.
– Endast de som har släktingar utomlands som sänder pengar har råd att äta kyckling, säger butiksbiträdet.
För två veckor sedan sände Mexikos president Claudia Sheinbaum hjälp som innehöll 800 ton med mjölkpulver, matolja och tonfiskkonserver. Den är redan slut.
Det akuta matbehovet har gjort att ett nytt fenomen spritt sig i Havanna. För några år sedan var det nästintill omöjligt att se någon som tiggde på Kuba. Nu räcker det att man går över Plaza de Armas i gamla stan för att tiggare ska dyka upp och be om pengar till mat. Tiggeriet har blivit så vanligt att regimen försökt mörka det. Förra året förnekade arbets- och socialförsäkringsministern Marta Elena Feitó Cabrera att det finns tiggare på Kuba.
– De människor som ber om pengar på gatan är förklädda till tiggare, sade hon.
***
Avståndet mellan det kommunistiska styret och befolkningen har blivit stort.
Än så länge är däremot Kuba ett lysande undantag när det gäller våld. Det är fortfarande relativt säkert att gå i mörkret om kvällarna i Havanna. Överfall är ovanliga, men det har blivit vanligare att elmopeder stjäls. Vad som också blivit vardagligt i gamla stan är att kvinnor prostituerar sig.
– Vi går på knä. Vi gör vad vi kan för att skaffa pengar till mat, säger Célia, som bor i en övergiven gränd som påminner om en favela i La Habana Vieja.
Hennes bostad är mindre än tjugo kvadratmeter. På hennes kylskåp sitter en amerikansk flagga.
– Jag har inget emot amerikanare. De jag har träffat har varit väldigt trevliga, säger hon.
På köksbordet står ett porträtt av en italiensk turist som Célia tidigare var tillsammans med.
– Han kommer inte längre tillbaka, säger Célia och suckar.
Nu bor hon med en kubansk man som jobbar som stuvare i hamnen.
– Han hjälper mig med mat och annat.
På taket till den koloniala kåken i Havannas historiska kvarter frågar jag den tidigare politiske fången Roberto och hans kompis Angél om de inte har funderat på att lämna landet.
– Är du dum, eller? Det är det enda vi tänker på. Men hur ska vi få pengar till resan? Vilket land släpper in oss?
Angél ställer sig på taket och tittar på sina andra kompisar som spelar domino nere på gatan.
– Jag vet att hälften av dem planerar att sticka. Ingen vill vara kvar här.
Han vänder blicken mot mig.
– Revolutionen har ett slagord som handlar om att välja fosterlandet eller döden. Regimen har valt döden. Vi andra vill bara leva.
