För två år sedan fick den ryska journalisten Liza Alexandrova-Zorina med sitt wallraff-reportage ”Imperiets barn” många av oss att vakna till. Och förfäras. Skickligt avslöjade hon ett exilryssarnas parallellsamhälle i Sverige. Hon, en vanvettigt modig kvinna, numera bosatt i norra Stockholm, gav oss ny och skakande kunskap om vad som dagligen händer i detta land. Ibland i ett hus nära dig.
I ”De livegnas land” tar Liza Alexandrova-Zorina vid där hon slutade. Hon klär sig i träningsbyxor, gamla sneakers, en vinterjacka som har en reva på ryggen så fodret syns och lägger sina grejer i en plastkasse från Coop för att ta sig till ett ”bostadshotell” vid Brandbergens centrum. På Roslagsbanan in mot Stockholm får hon konstiga blickar, men på den proppfulla bussen till Haninge är det ingen som tittar.
Reportern ska under kamouflerad identitet flytta in som hyresgäst. Inför den storväxte och lätt tandlöse Jehor som går runt i badtofflor och övervakar stället erkänner hon att hon är från Ryssland. De flesta ryssar brukar låtsas, och skaffa id-papper på, att de kommer från Ukraina, det blir lättare så. Men Jehor bryr sig inte. Och jag vill rekommendera författarens målande skildring av det sunkiga lägenhetshotellet där folk bor på varandra. Senare i boken inser man att det finns långt värre bostäder för papperslösa, en del dessutom sjuka och traumatiserade.
Inte för att förhållandena på något sätt blivit bättre sedan utgivningen av ”Imperiets barn”, de skoningslösa hierarkierna och maffiametoderna är lika vidriga nu som då. Heller ingen skillnad vad beträffar den flinka fabriceringen av falska id-handlingar och ljugandet i smått och stort. Ändå är något förändrat.
Det svenska samhället har på den här tiden hårdnat ytterligare och många av personerna som reportern följer är, som titeln säger, livegna. Reportaget beskriver bland annat ett bygge i Djursholm där ett antal ryssar, ukrainare, uzbeker – ja, en provkarta av forna sovjetmedborgare – jobbar. Huset är Spotify-grundaren Daniel Eks överdådiga fastighet på halvön Gamla Djursholm, som slukar mängder av både svenska och utländska arbetare.
Liza Alexandrova-Zorina står en stund utanför och ser ett sjuttiotal personer lämna sin arbetsplats runt fyratiden på eftermiddagen. En av uzbekerna tar med henne in, visar runt och berättar om skillnaden mellan dem och svenska arbetare. Svenskarna dricker kaffe, tar paus, klär om, duschar på arbetstid och gör sig klara att gå hem innan arbetsdagen är slut. Icke-svenskarna däremot har särskilda förmän, ”fångvaktare”, som övervakar dem. Om någon tar en paus dras det av på lönen. ”Det svenskarna hann med på en vecka var vi tvungna att göra på en dag.”
Företaget dessa exilsovjeter jobbar på, som kräver obetald övertid och falskeligen förespeglar dem fast anställning, är underentreprenör till företag som Skanska och Peab. Stor omsättning, rovdrift på människor som sedan kastas bort, och så engagerar man helt kallt nya nyanlända som (även de förgäves) hoppas på uppehållstillstånd.
En annan gång är det förmannen på reporterns lägenhetshotell som visar runt i Daniel Eks husrenovering som kostar hundratals miljoner. Ett lass marmor från Italien skickas tillbaka om det någonstans diffar på några centimeter – lätt att bila bort. En toalettstol kostar som en bil. De har inte sett något liknande. Skrattar åt det löjliga i vräkigheten. Hennes ”hotelldirektör” pekar på villan som Björn Ulvaeus tidigare bodde i. Där pågår också en lyxrenovering – en känd rappare ska in.
Liksom i ”Imperiets barn” närmar sig författaren på ett känsligt sätt människor som försöker skapa sig ett liv i Sverige, mot alla odds.
Högutbildade disputerade akademiker som sliter som djur i skumma verkstäder. En älskad kvinna, mor och hustru, som städar svart på en billackeringsverkstad omkommer när det börjar brinna och bilarna exploderar. Till sist återfinns kvarlevorna och hennes familj får sörja henne. En hjärtskärande berättelse.
Bygghissen som rasade ner i Sundbyberg 2024, där fem arbetare dog, var ett närmast förbjudet samtalsämne i lägenhetshotellet, trots att man kände dem. Ingen vill påminnas om vilket farligt liv man lever.
Kriminella organisationer frodas i alla skuggsamhällen. Exempelvis de nordkaukasiska salafisterna, där har vi en maffia. Att man tillhör den blir exempelvis synligt på ett visst kafé i Sollentuna där salafisterna aldrig får någon nota.
När jobbet är över börjar Liza Alexandrova-Zorina berätta för några av dem hon samarbetat med under falsk flagg vem hon egentligen är. Hon motiverar sina ”minst sagt diskutabla metoder” med att de ”odiskutabla” inte fungerar.
I hennes egna ögon har flera av dem hon haft kontakt med förvandlats från gangsters till rätt hyggliga människor som låter nödställda och hemlösa bo nästan gratis. Hon tänker på folket på hotellet, ”på den förbittrade Lida med blåsor på händerna och i ansiktet av rengöringsmedel, och Kolja som hostade blod, och Pundar-Sasja som högljutt bad aftonbön och bönföll Herren att ta hand om hans barn, eftersom han själv inte klarade av det.”
I parallellsamhällen finns också värme och kärleksfullhet – och humor. Inget är enkelt och endimensionellt där det finns människor. Och det kan Liza Alexandrova-Zorina förmedla bättre än de allra flesta. Det här är en omistlig bok om Sverige.
Läs fler texter av Maria Schottenius och andra av DN:s bokrecensioner
