I augusti ska Sveriges kulturkanon presenteras, men mycket pekar på att det hela kan komma att försenas. Kommitténs ordförande Lars Trägårdh har vid ett par tillfällen antytt att han behöver mer tid för att ringa in svensk kultur. En stor del av den utsatta tiden har gått åt till att lära av andra länders kanonprojekt – framför allt Nederländernas, som introducerades 2006.
– Regeringen hade ingen aning om att det fanns, de skickade mig till det misslyckade danska exemplet. […] Nederländerna däremot använder metaforen om fönster, som är mer intressant än en lista, att kulturen ska öppna upp, sa Lars Trägårdh i en intervju i Flamman i januari.
Nederländernas motsvarighet till Lars Trägårdh bor i en röd tegelvilla i Delft. Staden är belägen mellan – nästan hopvuxen med – Haag och Rotterdam, och dess mest uppenbara karaktärsdrag är ett alldeles snett kyrktorn. Som många nederländska städer genomflyts Delft av kanaler som gör jorden lerig, ett dåligt fundament för kyrkan som sjunker djupare ned i marken för varje år som går.
Frits van Oostrom är professor emeritus i nederländsk medeltida litteratur. I ryggen har han en stabil forskarkarriär på några av landets högst ansedda universitet – Utrecht och Leiden – och en gästprofessur på Harvard. 2005 tillträdde han som ordförande för Nederländernas kungliga vetenskapsakademi. Samma år fick han uppdraget att leda en kommitté att ta fram en nederländsk kanon. Frågan kom oväntat.
– Det var inget jag hade tänkt på innan. Jag var varken för eller mot en kanon.
Då hade den nederländska motsvarigheten till Skolverket konstaterat att historiekunskaperna i landet rasat lavinartat. För att råda bot på det satte man hoppet till framtagandet av en nationell kanon.
Att det var en politiskt oberoende instans som rekommenderade en kanon gav projektet större trovärdighet än om idén kommit från ett politiskt parti eller regeringen, tror Frits van Oostrom.
– Det började inte med ett politiskt mål, utan kom från utbildningsexperter som såg att det fanns en svag punkt i utbildningssystemet. Det visade sig sedan att konceptet tilltalade partier från både höger och vänster.
Kanonprojektet var i första hand riktat mot skolväsendet och utformades som ett slags verktyg för historielärare.
– Vi var överens om att om man vill skapa en kanon för hela Nederländerna måste utgångspunkten vara att göra det förklarligt för mycket små barn.
Kanonkommittén bestod av åtta personer, mestadels akademiker och historiker, men även två ”outsiders” som Frits van Oostrom kallar dem: en högt ansedd journalist och en skoladministratör. Ordföranden beskriver en ganska trivsam tillvaro med sammanträde ungefär en gång i månaden, diskussioner om kultur och historia i lugn och ro, och inga stora konfliktpunkter.
Det arbetssättet har han också rekommenderat åt sin svenska motsvarighet – som i höstas besökte Delft i studiesyfte – och som han vid det här laget är på first name basis med.
– Jag sa till Lars att ge sig själv tid att välja en egen position och inte gå ut för tidigt och söka publicitet – det kommer bara att väcka diskussioner.
2006 presenterades Nederländernas historiska kanon, illustrerad som en slingrande tidslinje med 50 nedslag i historien, så kallade fönster – vensters – från stenåldersgravar till eurointrädet. Däremellan ryms Erasmus av Rotterdam, konstnärer som Rembrandt och Van Gogh, Anne Frank, och författarna Max Havelaar och Annie M G Schmidt (”nederländernas Astrid Lindgren”).
Ingen ikon har större plats än den andra. Mellan 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza och den autodidakta astronomen Eise Eisinga (1744–1828) finns ett fönster in till slavernij, slaveriet.
– Det är inte en kanon som enbart lyfter nederländsk stolthet, inte alls. Vi inkluderade också saker att ångra och uppmanade skolorna att diskutera dem med barnen.
In der beschränkung zeigt sich der meister. Frits van Oostrom berättar att Goethes ord fick vägleda kanonkommittén i valet av antal nedslag – en idé om att ”mästaren visar sig i begränsningen”, eller förenklat: less is more.
– Det är uppenbart att allt inte ingår i dessa 50 nedslag – om vi hade valt ut 500 hade det varit fler klagomål.
I Sverige har det talats om att en kulturkanon skulle kunna stärka ett slags medborgarskapsnationalism: ”Jag tror att det här med medborgarskapsundervisning, som en gång var en av våra storheter, är något vi borde titta mer på även i dag”, sa Lars Trägårdh i Ekots lördagsintervju i början av mars.
Liknande tankar dryftades även i Nederländerna, men i den slutgiltiga kanonrapporten tonades den delen av uppdraget ned.
– Vi ville inte spä på den invandrarfientliga stämningen och förespråka någon nederländsk överlägsenhet, säger Frits van Oostrom.
Kanonprojektet i Nederländerna har i efterhand kritiserats för att förmedla en alltför snäv historieuppfattning, inkludera för få kvinnor, och för att ha ett överdrivet fokus på provinsen Hollands historia. Det var mot bakgrund av detta som utbildningsministern Ingrid van Engelshoven, medlem i det socialliberala partiet Demokraterna 66, år 2019 beslutade att revidera landets kanon. Omkring tjugo procent av kanonen byttes ut för att ge plats åt fler kvinnor och större mångfald.
Frits van Oostrom tycker att en del förändringar var bra, andra mindre bra. Revideringen i sig ser han som en naturlig del i kanonarbetet, men han beklagar sig över att beslutet kom från politiskt håll.
– Den nya kanonen har några bra ändringar, men den visar också på en beklaglig politisering i sin respekt för den dåvarande utbildningsministern.
Sammantaget är Frits van Oostrom stolt över arbetet med kanon.
– Sen så löste det inte problemet med de låga historiekunskaperna. Men det trodde vi nog aldrig att en sådan här sak skulle kunna göra.
Läs mer:
Lars Trägårdh: ”Bättre att det är jag än någon jävla vettvilling”
Kanonutredares skolfokus får kritik
Uppgifter: Trägårdhs kommitté har redan kanon klar
Religion och juridik ska ingå i svensk kulturkanon
