När Mats Gustavsson skrikblåser i tvärflöjten medan beatet ömsom hakar upp sig och faller isär förbannar jag både honom och min samtid.
Det är här man hamnar, framför en frijazzkombo på Fascing. Inte alltid nödvändigtvis för att musiken i sig var det man ville ha, utan helt enkelt för att friheten och progressiviteten är kvaliteter med starka egenvärden. Det är viktigt att det ska få låta illa, att konst ska få vara obegriplig, att känslorna som uttrycks inte alltid går att förstå och att de egna reaktionerna på det hela kanske inte ens riktigt går att avkoda. Dessutom: jag tänker hellre på frijazz än frihandel.
De senaste åren är det på Fasching jag fått den typ av upplevelser jag för länge sedan fick på rockklubbar. Det är inte, som man kanske skulle kunna tro, för att jag är äldre nu, utan helt enkelt för att världen utanför förändrats på ett genomgripande sätt av kommersialism och sociala medier.
Om det här vore en rörelse, vilket det kanske är, så är Mats Gustavsson dess fanbärare. Sedan 80-talet har han blåst hål i huvudet på folk med sin saxofon i oräkneliga konstellationer. De senaste åren har hans Fire!-projekt blivit det bärande. Oftast som trio, tillsammans med trummisen Andreas Werlin och basisten Johan Berthling, men ibland med typ alla jazzmusiker i hela Sverige på scenen.
I kväll är de dock det minimalistiska formatet som gäller, och den attityd och direkthet som de fick fram på senaste skivan, inspelad hos Steve Albini i Chicago. Rockpubliken har tagit dem till sig och de är i slutet av en turné. Kvällen innan Fasching spelade de på Vega i Köpenhamn, dagen efter är de på en metalfestival i Nederländerna.
Men nog är det jazz, trots att det låter som hardcore på trekvartsfart. De inleder med ”The dark inside of cabbage” och det är trögt som i ett träsk. En spänning byggs långsamt upp, men utan att det egentligen kommer en förlösning. Snarare blir det bara tyngre och mörkare vartefter. Mats Gustavsson brölar oroande. Med ”Work song for a scattered past” visar att de visst kan svänga. Och så fortsätter det. Det är organiskt, samspelt och oupphörligt intressant att lyssna på Fire!.
Läs fler av DN:s konsertrecensioner och fler texter av Po Tidholm.
