Tidigare i månaden greps president Erdogans politiska huvudrival, Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu, efter uppenbart påhittade anklagelser om korruption och terrorism. Sedan dess har Taksimtorget som är stadens största samlingsplats för turister och nav för politiska protester legat öde, avspärrad av polisen. Under alla de 50 år jag har bott i Istanbul har jag aldrig förr sett så många så kallade säkerhetsåtgärder på gatorna som under de senaste dagarna.
Taksims tunnelbanestation och många andra av stadens mest trafikerade stationer har stängts. Det regionala styret har inskränkt bilars och bussars tillträde till Istanbul. Polisen kontrollerar fordon som anländer till staden och alla som misstänks resa in för att delta i protester avvisas. Här och runt om i hela landet står tv:n ständigt på för att folk ska kunna följa de senaste skrämmande nyheterna om den politiska utvecklingen. Under den gångna veckan har Istanbuls stad förbjudit offentliga protester och politiska demonstrationer – rättigheter som skyddas av konstitutionen. Ändå har spontana, otillåtna protester och sammandrabbningar med polisen fortsatt med oförminskad styrka, trots att tillgången till internet har inskränkts i ett försök att förhindra folksamlingar. Polisen använder tårgas skoningslöst och har gripit ett oräkneligt antal människor.
Vi är många som undrar hur så skamliga saker kan hända i ett land som är Nato-medlem och som strävar efter EU-medlemskap. Medan världen är upptagen av Trump, av krigen mellan Palestina och Israel och mellan Ukraina och Ryssland, kämpar nu det lilla som återstår av den turkiska demokratin för sitt liv.
Fängslandet av Erdogans främsta rival – en politiker som har förmågan att samla ett massivt stöd – tar Erdogans hårdföra, autokratiska styre till en nivå som vi inte har sett förut. Gripandet av Imamoglu skedde bara några dagar innan Turkiets största oppositionsparti förväntades göra sin formella nominering av honom till partiets presidentkandidat. Oavsett om man är för eller emot regeringen är nu de flesta eniga om en sak: Erdogan betraktar Imamoglu som ett politiskt hot och vill bli av med honom.
Imamoglus valframgångar och hans växande popularitet har gjort honom till den främste oppositionskandidaten, som också skulle kunna lyckas utmana Erdogan i nästa presidentval
Imamoglu har vunnit fler röster än Erdogans eget parti, Rättvise- och utvecklingspartiet AKP, i Istanbuls tre senaste borgmästarval. När Imamoglu vann över partiets kandidat i valet i april 2019 ogiltigförklarade Erdogan resultatet genom att hänvisa till tekniska oegentligheter. Valen gjordes om två månades senare. Imamoglu vann igen. Han till och med stärkte sitt övertag. Under det nästföljande lokalvalet 2024, efter fem års styre, besegrade Imamoglu återigen kandidaten från Erdogans parti och valdes till Istanbuls borgmästare för tredje gången. Imamoglus valframgångar och hans växande popularitet har gjort honom till den främste oppositionskandidaten, som också skulle kunna lyckas utmana Erdogan i nästa presidentval.
En annan aspekt av det hela är att Erdogan verkar använda samma taktik mot sin motståndare som användes mot honom själv för 27 år sedan. 1998 var Tayyip Erdogan Istanbuls folkvalda borgmästare och en populär gestalt. Den sekulära och militära makten bedömde hans form av politisk islam som farlig. Han blev också fängslad och åtalad (i hans fall för anstiftan till religiöst hat efter att ha läst upp en politisk dikt under ett kampanjmöte). Erdogan blev avsatt som borgmästare och fick sitta fyra månader i fängelse.
Men fängslandet av honom, liksom hans trotsiga vägran att samarbeta med makten och buga sig för arméns förtryckande krav, bidrog till att ytterligare stärka hans politiska profil. Som vissa kommentatorer har påpekat kan fängslandet av Imamoglu, som har nekat till anklagelserna och lovat att inte ”vika ner sig”, faktiskt få samma oavsiktliga resultat. Det skulle mycket väl kunna bidra till att borgmästaren blir ännu mer populär.
Ändå är situationen inte riktigt densamma. Imamoglu står inför ett överlagt och målmedvetet försök att hindra honom från att ställa upp i presidentvalet. Dagen innan polisen skickades hem till Imamoglu hade den Erdogan-lojala pressen och den av Erdogan tillsatta rektorn för Istanbuls universitet förklarat Imamoglus högskoleexamen ogiltig, genom att hänvisa till att något inte stämde i hans överflyttning från ett privat universitet. Eftersom bara personer med universitetsexamen tillåts kandidera i presidentval i Turkiet skulle det diskvalificera Imamoglu, som har sagt att han avser att protestera mot beslutet. Därefter kom anklagelserna om korruption och terrorism.
Att stämpla politiska motståndare som ”terrorister” är en tendens Erdogan utvecklade efter den misslyckade militärkuppen 2016, när en fraktion ur den turkiska armén försökte ta över regeringsstyret. När den österrikiske författaren Peter Handke, som kritiserades för att ha stöttat den tidigare serbiske ledaren Slobodan Milosevic, tilldelades Nobelpriset i litteratur 2019, var Erdogan en hårdnackad motståndare till beslutet. I ett oförberett ögonblick, utan teleprompter, utropade han: ”De gav samma pris till en terrorist från Turkiet!” Jag skulle egentligen flyga tillbaka från New York till Istanbul den dagen, och skulle just avboka min återresa, när presidentens talesperson klev fram och meddelade att det inte var mig presidenten hade syftat på.
En domstol kontrollerad av Erdogan har nu satt Imamoglu i fängelse på grund av korruptionsanklagelser, men man använde sig inte av anklagelser om ”terrorism”. En sådan anklagelse skulle ha gjort det möjligt för president Erdogan att tillsätta sin egen kandidat som borgmästare i Istanbul – en position som hans parti har misslyckats med att vinna i tre på varandra följande val. En del befarar att Erdogan därmed skulle kunna styra om stadens stadiga ström av skatteinkomster till pr och propaganda för hans eget parti.
Genom att fängsla Imamoglu sätter Erdogan inte bara en mer populär rival ur spel; han försöker också lägga vantarna på Istanbuls rika tillgångar, som han inte har kunnat komma åt på sju år. Om han lyckas med det kommer enbart Erdogans och hans kandidats ansikten att synas på stadens väggar och informationsskärmar.
Ingen talar ens om de många journalister och tjänstemän som godtyckligt har satts i fängelse bara under de senaste dagarna
Det här är ingen överraskning för någon som på nära håll har följt turkisk politik. Under det senaste decenniet har Turkiet inte varit någon riktig demokrati – enbart en demokrati för politiska val, där du får rösta på den kandidat du föredrar, men utan yttrande- eller åsiktsfrihet. Den turkiska staten har sannerligen ansträngt sig för att tvinga folket till lydnad. Ingen talar ens om de många journalister och tjänstemän som godtyckligt har satts i fängelse bara under de senaste dagarna, antingen i ett försök att ge tyngd och trovärdighet åt korruptionsanklagelserna mot Imamoglu, eller utifrån antagandet att ingen ska lägga märke till det när så mycket annat händer samtidigt.
Nu, efter gripandet av landets mest populära politiker, kandidaten som skulle ha vunnit majoriteten av rösterna i nästa omgång av de nationella valen, är även denna begränsade form av demokrati över. Det är oacceptabelt, djupt oroande upprörande och det är därför fler och fler människor ansluter sig till protesterna som pågår. I stunden kan ingen förutspå vad som kommer att hända härnäst.
Övers. från engelska av Malin Ullgren
Läs mer:
Jonas Gummesson: Europa lägger sig platt för Erdogans apspel
