Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vad är det snabbaste sättet att stärka försvarsförmågan? Personalen.
Just nu ligger allt fokus på hur Sverige kan stärka sin militära förmåga i den takt som omvärldsläget kräver. Det är inte konstigt: bland annat den danska militära underrättelsetjänsten varnar för att Ryssland – efter avslutat krig mot Ukraina – skulle kunna vara redo för ett krig runt Östersjön på bara två år, och för ett krig mot Nato, utan USA, på fem år.
Om man tar de tidshorisonterna på allvar blir frågan vad som verkligen kan göra skillnad för försvarsförmågan på kort och medellång sikt. Det handlar inte om de ubåtar som vi beställde 2015, och som skulle ha kommit 2022 – men nu i stället beräknas levereras 2031 och 2033 för mer än dubbla priset.
Om beslut skulle fattas om att Försvarsmakten behöver fler officerare i dag, så skulle de tidigast kunna starta officersutbildningen till hösten 2026, enligt gällande rutiner. Då examineras de nya officerarna sommaren 2029. Om vi därtill säger att de behöver åtminstone två år på sina förband, innan de är dugliga för sina uppgifter, blir de klara 2031 – om nästan sex år.
Fler officerare behövs. En av de främsta lärdomarna från kriget i Ukraina är numerärens betydelse. Den svenska försvarsmakten är överlag kompetent, och har tillgång till bra utrustning. Men den är alldeles för liten. Därför ska den nuvarande krigsorganisationen – som utgörs av anställda och krigsplacerade – öka från cirka 88 000 personer till 130 000 år 2035. Det är dock mindre än hälften av de 280 000 som Finland i dag kan mobilisera på en vecka.
Det går inte att ersätta en avgången överstelöjtnant från gatan. Alla de år, erfarenheter och miljoner som Försvarsmakten har lagt på att utbilda personen går då helt förlorade.
För att komma upp i den storleken behövs det fler officerare och större värnpliktskullar. På grund av brist på officerare och högt tempo i verksamheten kunde inte värnpliktsutbildningen höjas till 12 000 per år 2032 så som Försvarsberedningen föreslog. I stället blev kompromissen att 12 000 per år skulle utbildas någon gång mellan 2032 och 2035. För en jämförelse värnpliktsutbildades 25 000 så sent som 1998.
Det som skulle ha störst påverkan på försvarsförmågan är dock om vi lyckades behålla de officerare och soldater vi har, samt en framåtlutad kampanj för att återanställa de som nyligen har lämnat. Det finns inget som är så kapital- och förmågeförstörande som när en officer lämnar yrket.
Det går inte att ersätta en avgången överstelöjtnant från gatan. Alla de år, erfarenheter och miljoner som Försvarsmakten har lagt på att utbilda personen går då helt förlorade. Eftersom det är en sluten arbetsmarknad är det enda alternativet att fylla på underifrån. Tänk er själva hur svårt det är att ersätta en person som varit stridspilot, fartygschef eller artillerispecialist i 15 år.
När Officersförbundet frågar sina medlemmar om Försvarsmaktens största utmaningar kommer förmågan att behålla befintlig personal på första plats, och lön och villkor på andra plats. Först på tredje plats kommer materielförsörjningen.
I ”Avångsenkät 2024” anger ungefär hälften av de officerare som slutar att det är på grund av otillräcklig lön. En tredjedel av Officersförbundets medlemmar säger att de aktivt söker nya jobb eller ofta funderat på att sluta. De främsta anledningarna är den höga arbetsbelastningen – och lönen.
I Finland har en medianofficer 11 000 kronor mer i månadslön, medan en dansk och norsk officer får 21 000 respektive 22 000 mer än de svenska.
Det finns förklarliga skäl till det. På sajten Militär Debatt har Marcus Karlin och John Nisser gjort en köpkraftsjusterad jämförelse av officerslöner i Norden. Resultatet är slående. I Finland har en medianofficer 11 000 kronor mer i månadslön, medan en dansk och norsk officer får 21 000 respektive 22 000 mer än de svenska.
Sverige lägger också den minsta andelen av försvarsanslaget på personal i hela Nato (undantaget Luxemburg). I genomsnitt lägger Nato-länder runt 30 procent av sitt försvarsanslag på löner, i Sverige är det 14,45 procent. Det understryker sårbarheten i vårt system.
Att höja lönerna för officerare och soldater kan vara en omedelbar åtgärd för att stoppa avhoppen från Försvarsmakten. Det var så regeringen gjorde när 400 miljoner kronor öronmärktes för att höja polisens löner. En sådan insats går att upprepa här, de nya försvarssatsningarna skulle klara att täcka de kostnaderna.
Men hur är det då med arbetsbelastningen? Även här finns det en ganska omedelbar lösning. De senaste 25 åren har Försvarsmakten följt samhällstrenden: administrationsbördan har flyttats från stödfunktioner till officerare på alla nivåer. I stället för att ägna sig åt det som oundvikligen är officerarens unika kompetens – att leda förband i väpnad strid – är många officerares verklighet ett närmast oöverstigligt administrativt berg.
Det påverkar i sin tur arbetsbelastningen, men även graden av tillfredsställelse med jobbet. Det finns en likhet här med svenska läkare som ligger på botten av antal patientbesök i en europeisk jämförelse.
Här skulle en satsning på 1 500 administratörer och sekreterare rakt igenom hela Försvarsmakten vara ett av de mest kostnadseffektiva sätten att få ut mer av redan anställd personal i kärnverksamheten. En officerare som kan ägna sig åt kärnverksamheten, i stället för att administrera, är en gladare och mer kompetent officerare.
Talesättet brukar lyda ”det är ekonomin, dumbom”. Men för försvarsförmågan kan det bytas ut till ”det är personalen, dumbom”.
Läs mer:
Fler texter av Oscar Jonsson
Gina Gustavsson: Handels är så mansdominerat att rektorn missar den verkliga faran med AI
Susanne Nyström: Vad sägs om att byta strategi – och inte låta känslorna styra migrationspolitiken?
