Försvarsberedningen släppte den 26 april sin viktigaste rapport i modern tid. Den ska ledsaga försvarsbeslutet i höst för åren 2025–30. Den stora nyheten var att beredningen var enig om att försvarsanslaget skulle öka med 52,8 miljarder kronor till 2030. Det ger ett försvarsanslag på 185 miljarder, vilket skulle motsvara 2,6 procent av bnp.
Det är fyra gånger så högt som anslaget var 2018. Det förefaller som hisnande summor.
Man kan lätt tro att alla försvarshökar nu därmed är nöjda, men riktigt så enkelt är det inte. Låt oss börja med det grundläggande: Nu räknar vi försvarsanslag som Nato (vilket inkluderar pensioner, moms, kustbevakning och mycket annat). Om man räknar som tidigare år landar anslaget snarare på 2,2 procent. Dessutom kommer en stor del av pengarna gå åt till att täppa igen luckor från tidigare försvarsbeslut som inte kunde uppnås (DN 26/4).
Viktigast av allt är dock att ställa frågan ”hur mycket bör ett försvar kosta?” Rent förvaltningsmässigt arbetas svaren fram i en förhandling inom försvarsberedningen med åtta riksdagspartier. Hur det ska finansieras lämnas på goda grunder utanför beredningen (även om S, V och MP reserverade sig och ville ha en beredskapsskatt).
Problemet med denna konstruktion är att besluten fattas med blicken riktad inåt: vad är lämpligt för att åtta partier ska kunna nå konsensus?
Man kan fråga sig hur många Himars som kommer att finnas på marknaden när det offentliga Sverige funderat klart.
Blickar man i stället mot omvärlden framträder en annan bild. Polen har ett snarlikt geostrategiskt läge som Sverige. Deras bnp är marginellt större, men bnp per capita är lägre. Polen lägger 4 procent av bnp på försvar och är på väg mot 5 procent. Hur kan ett land med lägre välstånd landa i en så radikalt annorlunda slutsats?
Låt oss ta ett specifikt exempel. Under sommaren 2022 fick Ukraina 16 Himars-raketartillerisystem. De hade en noterbar påverkan på kriget och lät Ukraina slå djupare mot ryska högvärdiga mål. Under hösten 2022 fick de 18 system till. 2023 beställde Polen 486 (!) Himars-system, och de första levereras nästa år.
I försvarsberedningens rapport föreslås det att ”en begränsad [raketartilleri]förmåga av en mindre enhet” ska införas före 2030 samt att en utveckling mot en raketartilleribataljon (vilket handlar om ungefär sexton system) ”måste övervägas vidare”. Här skiljer Sveriges ambitionsnivå återigen ut sig. Man kan också fråga sig hur många Himars som kommer att finnas på marknaden när det offentliga Sverige funderat klart.
För att sätta försvarsanslaget i ett större perspektiv var det amerikanska stödpaketet till Ukraina 670 miljarder kronor. Det nya stödpaketet motsvarar de tio senaste årens svenska försvarsanslag – på ett bräde.
Nato kan i juni besluta om ett stödpaket på 1 170 miljarder kronor till Ukraina. Lägger vi samman Natos, USA:s och EU:s insatser når vi ungefär 3 500 miljarder i västligt stöd till Ukraina.
Den enda siffran som är högre är 5 331 miljarder. Det är vad Världsbanken beräknar att återuppbyggnaden av Ukraina skulle kosta.
Att bygga en försvarsförmåga är dyrt, men det syftar i slutändan till att spendera några fler miljarder nu för att undvika att hamna i ett läge där det kostar tiotusentals miljarder bara att återgå till någon form av utgångsläge där Ukraina befann sig när kriget startade – och då har vi inte tagit det mänskliga lidandet i beaktande.
Ur det perspektivet imponerar inte försvarsberedningens förslag. Det är bättre än var Sverige var i går, men det är inte bättre än vad omvärlden är i dag.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Jimmie Åkessons ord får Putin att gnugga händerna
DN:s ledarredaktion: Regeringen bluffar – den nya lagen försämrar livet för ukrainare