Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
I november passerade vi den elfte timmen, den elfte dagen i den elfte månaden. Det markerade det första världskrigets slut 1918. Kriget varade i fyra år och tre månader. Kriget i Ukraina har snart pågått lika länge, och är redan ett långt krig med historiska mått mätt. Detta krig kan också få lika stor betydelse för europeisk säkerhet som det första världskriget. I synnerhet om det slutar med en för Ukraina dålig fred.
Medan storförhandlingarna intensifieras är det viktigt att förstå styrkeförhållandena och läget i kriget. Ryssland producerar nu fler robotar än någonsin som kontinuerligt bombar ukrainsk kritisk infrastruktur och energiinfrastruktur. De ökar träffsäkerheten bland ballistiska robotar samtidigt som västerländsk produktion av luftvärnsrobotar är otillräcklig.
Under året har Ryssland lyckats upphäva Ukrainas främsta övertag: drönarna. Genom att prioritera produktion, utveckling och utbildning inom de ryska väpnade styrkorna har den ryska sidan kunnat slå till längre in bakom frontlinjen. Det gör att ukrainsk logistik och ukrainska drönaroperatörer har blivit de primära måltavlorna för de ryska attackerna. I och med detta får Ukraina å sin sida svårare att slå ut de ryska angreppen och detta innebär att Ryssland fortsätter framåt längs viktiga delar av fronten.
Under året har Ryssland lyckats upphäva Ukrainas främsta övertag: drönarna
Om man enbart betraktar hur många kvadratkilometer som Ukraina förlorar så visar det inte på något banbrytande skifte. Dock är Ukrainas trupper på väg att bli omringade runt staden Pokrovsk. När kniptångsmanövern sluts kommer Ukraina att förlora en större yta, som inkluderar Myrnohrad. Därutöver gör Ryssland framsteg runt Huilapole och Lyman. Sedan kommer vintern att försvåra fler framsteg.
De största utmaningarna för Ukraina är alltjämt förmågan att skydda sig mot de långräckviddiga attackerna och att mobilisera soldater. Luftvärnssystem- och robotar är begränsade varor, men man har gjort framsteg med mer innovativa system mot mängden långräckviddiga drönare. Mobiliseringen fortsätter, men kvaliteten försämras bland soldater och deserteringarna fortsätter. Just nu är det väldigt tunt på frontlinjen med infanteri, som är en stor brist.
Från ryskt håll kommer de att jubla om de tar Pokrovsk, och fira det som en stor framgång. Dock fanns de ryska styrkorna en mil utanför staden redan sensommaren 2024. Att det sedan tog nästan ett och ett halvt år att ta en prioriterad stad får ses som en begränsad framgång.
Det visar också på de ryska svagheterna. De har valt en krigföring med små grupper med avsuttet infanteri som avancerar mot frontlinjen i kombination med motorcyklar, fyrhjulingar och golfbilar. Det ger viss effekt mot de porösa ukrainska linjerna, men det ger små framsteg snarare än stora vinster. De gånger Ryssland försöker sig på offensiver med stridsvagnar och stridsfordon blir det stora förluster.
Ryssland har valt en krigföring med små grupper med avsuttet infanteri som avancerar mot frontlinjen i kombination med motorcyklar, fyrhjulingar och golfbilar
Den ryska rekryteringen – baserad på ”frivillighet” och stora bonusar – börjar också nå vägs ände. Kostnaderna fortsätter att öka samtidigt som antalet rekryter går ned. Fler regioner ökar anställningsbonusen samtidigt som både de federala och de regionala budgetproblemen ökar markant.
I början av 2026 kommer de ekonomiska problemen bli allt tydligare. Den ryska regeringen har slutat att använda sig av sin reservfond och förlitar sig i stället på att ryska banker köper statspapper, vilket ökar skuldsättningen. Bankerna får exempelvis 14,84 procents avkastning på 10-åriga papper. Det är ingen lösning, utan ökar den ekonomiska instabiliteten på sikt. Redan i år spenderar Ryssland nästan lika mycket på att betala av sin statsskuld på 17,6 procent av bnp som Storbritannien gör med en statsskuld på 100 procent av bnp.
I kriget har båda sidor noterbara problem. Ryssland, som är angriparen, tänker att Ukrainas kollaps är runt hörnet bara de håller ut lite till. Ukraina, å sin sida, har inget annat val än att fortsätta försvara sig, väl medvetna om vad som sker i de områden som Ryssland ockuperat: tortyr, förtryck och deportationer. Hela ekvationen avgörs av vad de externa aktörerna kommer att göra. Just nu har ingen sida ett avgörande övertag på egen hand.
Ryssland har svårt att nå sina politiska mål med sina militära medel, och försöker i stället vinna genom förhandlingar. Trump-administrationen oscillerar mellan att sätta tryck på Ukraina, sätta tryck på Ryssland och distansera sig från konflikten. I den senaste rundan av förhandlingar verkar de helt ha ställt sig på Rysslands sida. USA har i princip slutat att stödja Ukraina med nya militär materiel, även om Europa får köpa materiel och donera.
Det mesta kokar ned till vad Europa gör. Europeiska ledare fokuserar främst på vad man kan göra efter ett eldupphör i kriget; vilka trupper man kan skicka och hur man ska säkra Ukrainas politiska framtid. Det skapar dock en logisk lucka. Om Ryssland vet att Ukraina kommer att få västlig trupp, politisk integration och signifikant stöd vid ett eldupphör, vad är då deras incitament att gå med på ett eldupphör?
Den policyn kanske är bekväm för europeiska ledare som inte vill fatta svåra beslut. Men vad som kommer att ske i kriget är avhängigt ett europeiskt ledarskap i detta läge.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: EU må stå bakom Ukraina, men i reda pengar har vi stöttat Ryssland mer
Max Hjelm: Sanna Marin menar att hon är ”för sexig” – men kritiken handlar om något annat
