Australiska ”Babyteeth”, japanska ”Shoplifters” och mexikanska ”Roma”. Visst utgör sandstranden ett tacksamt underlag för känslostarka nyckelscener i familjefilmer, redo att sorteras in som kärnminnen i respektive fotoalbum.
Men sällan har det laddade gränslandet mellan fast mark och böljande ocean varit lika centralt som i brasilianska ”I’m still here”.
I filmens inledning lever familjen med stranden tvärs över gatan, i södra delen av Rio de Janeiro. Barnen spelar beachvolley, medan mamma vilar i vattnet och pappa har ett jobbmöte i villan. När tragedin väl är ett faktum framstår det vardagliga strandlivet som ett förlorat paradis, fångat på filmrullar.
Walter Salles film, som nyligen Oscarbelönades i kategorin bästa internationella film, handlar om Rubens Paivas försvinnande. År 1971 tvingades han in till förhör, i egenskap av motståndare till militärdiktaturen och tidigare parlamentsledamot för arbetarpartiet. Likt hundratals andra oppositionella återvände han aldrig hem.
”I’m still here” är en påminnelse om Brasiliens närhistoria men inte bara. Auktoritära högerspöken från 1900-talet är knappast bara ett minne blott – Salles har konstaterat att han inte hade kunnat göra filmen om Jair Bolsonaro fortfarande varit president i landet.
Till skillnad från ovan nämnda ”Roma”, som också utspelar sig i det politiskt våldsamma 1970-talet, är Salles film inget storslaget panorama utan snarare en närgående skildring av sorg. Kameran lämnar sällan hustrun Eunice Paivas sida, när hon försöker ta reda på vad som hänt hennes make, och samtidigt försöker hålla försvinnandet dolt för sina fem barn.
Fernanda Torres gör en fantastisk rolltolkning som Eunice Paiva, förkrossad och orubblig på samma gång. I hennes blick ryms förtvivlan, ensamhet, värdighet och trots. En fördröjd sorgereaktion, som övergår i en kamp för upprättelse.
”I’m still here” äger rum i en speciell tidsperiod i Brasilien. Parallellt med militärdiktaturens maktövertag på 1960-talet etablerades musikgenren tropicália, som blandade afro-brasilianska rytmer, psykedeliska influenser och rock – filmens soundtrack innehåller artister som Tom Zé, Os Mutantes och Caetano Veloso.
Den äldsta dottern Vera har en filmaffisch av Godards ”Kinesiskan” på tonårsrummet, och hennes ungdomliga öppenhet mot omvärlden befinner sig på kollisionskurs med regimen. Hennes yngre syskon förstår i varierande grad varför pappa plötsligt är borta, och den andlösa anspänningen i den splittrade familjen är en av filmens stora förtjänster.
”I’m still here” präglas dessutom av en särskild omsorg om detaljer. Tidskänslan förstärks av den analoga filmen, såväl 35mm som super 8, och att den åldrade Eunice Paiva i en kort sekvens spelas av Fernanda Torres egen mor Fernanda Montenegro (bland annat känd från Salles genombrottsfilm ”Central do Brasil”). Det är ett familjeporträtt baserad på verkliga händelser som förmedlar ovanligt mycket liv.
Se mer. Tre andra latinamerikanska filmer: ”Klanen” (2015), ”En bön för de stulna” (2021), ”El conde” (2022).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Jacob Lundström
