Oscarsregissören Steve McQueen: ”Jag lever med spöken från det förflutna”

När britten Steve McQueen landade i Stockholm pågick kaoset hemma i Amsterdam fortfarande. De våldsamma upploppen i samband med fotbollsmatchen mellan Ajax och israeliska Maccabi Tel Aviv har också triggat igång en stor debatt om antisemitism och våld mot judar och andra grupper i Nederländerna.

Till skillnad från många andra är Steve McQueen inte särskilt förvånad.

– Well, jag har länge burit på känslan av att vi lever med spöken i en dubbel verklighet där det förflutna pågår parallellt med vår samtid, konstaterar den brittiske regissören.

Det är exakt denna känsla han försökt att fånga i den 4,5 timmar långa dokumentären ”Occupied city”, ett slags drömsk och hypnotisk meditation över vardagslivet i Amsterdam under den nazistiska ockupationen – där nytagna, rörliga bilder som filmats på 35 mm film åtföljs av en saklig och nykter berättarröst som skildrar judiska människoöden under kriget.

Allt började med att Steve McQueen såg en skulptur utanför en byggnad när han promenerade genom Amsterdam tillsammans med sin nederländska fru, historikern Bianca Stigter. Han häpnade när hon berättade att det var ett minnesmärke över slumpvis utvalda människor som hade avrättats av nazisterna i en hämndaktion.

– Min första tanke var: ”What???” Sedan upptäckte jag bland annat att min dotters skola hade fungerat som förhörscenter åt Gestapo under kriget. I samma rum där barn stojar och hänger upp sina ryggsäckar hade alltså människor torterats. Det öppnade mina ögon för det här dubbla perspektivet, berättar han.

Samma inställning har han till sitt fiktiva krigsdrama ”Blitz” som utspelar sig under nazisternas mest intensiva bombkampanj mot London som inleddes i september 1940.

– Ja, ”Blitz” handlar lika mycket om 2024; om Ukraina, Gaza, Israel, Palestina, Libanon och så vidare, säger Steve McQueen och drar en djup suck.

Regissören och konstnären sitter i ett sobert designat mötesrum på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg där de k-märkta träpanelerna och den stilfullt ljuslila tapeten lyses upp av ett magnifikt, gyllengult solljus. Förra gången han var i Stockholm var för ett kvarts sekel sedan i samband med en konstutställning. Det han minns mest var en imponerande museirunda med två svenska nationalklenoder i centrum – Vasaskeppet och Astrid Lindgren.

– Jag, min dotter och min gravida fru gick till det där museet med den här båten som sjönk inte så långt härifrån. Det var enastående! Och vi var också på det där ”the Pippi Lotti museum” som också var fantastiskt, säger han uppsluppet och syftar förstås på Junibacken på Djurgården.

Nu är han tillbaka för att ta emot årets Visionary award på Stockholms filmfestival: ”Med känsla för filmisk poesi skapar han rörliga bilder som inte bara berör publiken, utan också utmanar dess uppfattningar om historia, makt och mänsklig erfarenhet”, står det bland annat i motiveringen.

En träffande sammanfattning för filmer vars röda tråd är rasism, förtryck, kolonialism, sociala orättvisor och hur historien går igen. Det är paradteman som går att hitta i Oscarsvinnaren ”12 years a slave”, i ”Hunger” där Michael Fassbender spelar IRA-ikonen Bobby Sands som hungerstrejkade sig själv till döds och i antologisviten ”Small axe” som kretsar kring den västindiska diasporan i Storbritannien som McQueen själv är en del av.

Samma frågor går också att hitta i ”Occupied city” och i dokumentärserien ”Uprising” (2021) som utforskar tre avgörande händelserna i hemstaden London 1981 som formade historien för svarta brittiska medborgare – branden på New Cross, protestmarschen som följde, och upploppen i Brixton. Och, förstås i nya spelfilmen ”Blitz”.

– Jag känner starkt att ”Blitz” är ett slags nödvändigt bokslut. Den kopplar samman mina filmer och fler av mina konstprojekt. Ett slags sammanfattande reflektion över min barndom och över London. Även om mina filmer oftast handlar om det förflutna, så handlar de verkligen också om framtiden.

Hans första impuls att göra något om krig kom 2003 efter att han hade varit inbäddad ”krigskonstnär” hos de brittiska trupperna i Irak. Under två veckor var han placerad tillsammans med soldater i krigszoner i Basra och Bagdad.

– Innan dess var krig något väldigt abstrakt och främmande för mig. När jag väl var där så kände jag en stark känsla av nationalism och kamratskap, som att jag var en del av ett lag med människor från helt olika delar av Storbritannien. Det var intressant, nästan lite perverst, att jag hade de känslorna eftersom jag befann mig i en krigszon, berättar Steve McQueen som blev överraskad över sin reaktion.

Det skulle dröja tjugo år innan han kom till skott med sin krigsfilm. Först under researcharbetet inför ”Small axe” (2020) hittade han sin ingång. Precis som med ”Occupied city” började allt med en visuell impuls – i detta fall ett fotografi av en svart pojke som skulle evakueras ut ur London under blitzen.

– Jag blev helt förhäxad av denna svarta pojke och började fantisera om hans historia. Samtidigt så kände jag beskyddarinstinkter eftersom jag visste att hans resa till ”säkerhet” skulle vara så farlig på grund av vem han var. Att skildra kriget genom ett barns oskuldsfulla blick – plötsligt insåg jag att detta skulle vara min ingång till ämnet.

”Blitz” kretsar kring den 9-åriga George (Elliott Heffernan) som tvingas lämna sin fabriksarbetande mamma (Saoirse Ronan) och sin musikaliska morfar (Paul Weller) för att sättas i säkerhet på den brittiska landsbygden. Det slutar med att han bokstavligen hoppar av evakueringståget för att fly tillbaka i motsatt riktning och gör ett slags Dickens-liknande resa hem. För McQueen är ”Blitz” också ett sätt att peta i sårskorpan på den stela brittiska överläppen.

– Den där bit-ihop-och-kom-igen-attityden, ”keep calm and carry on”, är ett tappert försök att sopa känslor under mattan men är dömt att misslyckas. Förr eller senare kommer trauman ut i någon form och förs vidare till nya generationer, ja, säger Steve McQueen och fortsätter:

– Krig är perverst, men ändå försöker vi att ge mening åt det meningslösa och helt obegripliga med att döda en annan människa. I stället borde vi verkligen ta itu med problemen och förstå att detta inte kan fortsätta, säger han.

Steve McQueen växte upp i nordöstra London som barn till två karibiska föräldrar i den så kallade windrush-generationen som lockades till Storbritannien efter kriget då det vacklande imperiet behövde arbetskraft.

– En annan viktig sak med filmen var att jag ville visa hur kosmopolitiskt Storbritannien var redan när kriget bröt även om det inte alltid speglas i filmer och tv-serier, säger han och tar stöd av historikern Joshua Levine som skrivit ”The secret history of the Blitz” och fungerat som faktagranskare till ”Blitz”.

Finns det något av dig i George i ”Blitz”?

– Ja, när det handlar om oskulden och det sociala uppvaknandet för ett svart barn som växer upp i Storbritannien. Det jag älskade med George är att han förändrade och tog kontroll över den berättelse som redan var skriven åt honom i förväg, säger McQueen.

Varför ville du att modspappan Paul Weller skulle spela en morfar i filmen?

– Jag är ju verkligen inget gammalt mods, haha, men det behövdes en musiker och jag älskar Pauls ansikte som har ett slags Samuel Beckett-kvalitet med mycket linjer och smala, höga kindben, ler Steve McQueen och förklarar att han föredrar The Style Council framför The Jam.

– Ett annat skäl var att Pauls första två barn, av totalt åtta, har blandad etnicitet. Det var viktigt för att han skulle kunna relatera till vad som pågick i farfaderns sinne när han tvingas ta farväl av till barnbarn och inse vilka faror han riskerade att utsättas för.

I slutändan menar Steve McQueen att hela filmens undertext kan kokas ner till ett enda ord:

– Kärlek. Det är det enda som är värt att leva för, och det enda som är värt att dö för. I den galna värld som vi upplever just nu är kärlek det enda som uppfyller oss, ger oss näring, helar oss, vårdar oss, vaggar oss, samlar oss och driver oss framåt.

Under sin intensiva Stockholmstripp hann McQueen också ta emot Rolf Schocks pris av Konstakademin. Han höll sitt tacktal på temat ”Varför bry sig?”

– När man ser hur vi behandlar varandra och naturen känns allting som en hopplös katastrof. Men så länge det finns ett gnutta hopp är jag inte änne beredd att kasta mig ut från en bro. Som privilegierad konstnär har jag ett ansvar för att göra skillnad. Det kan till och med vara genom en komedi, eller skräckfilm, men jag är inte intresserad av att syssla med distraktioner. Verket måste vara större än ramen, säger han och ritar en bioduk i luften.

– Mina filmer är inga mysiga gosedjur, de är väldigt direkta och brutala. Men det är mitt sätt att i förlängningen försöka skapa en verklighet som vi kan leva tillsammans i på riktigt.

”Blitz” har svensk biopremiär den 15 november och strömningspremiär på Apple TV+ den 22 november.

”Occupied city” har biopremiär den 22 november.

Läs mer om Stockholms filmfestival

Läs fler texter om film och tv i DN och fler artiklar av Nicholas Wennö