– Jag hade förstått att man kan hyra typ allt i Japan, men en familj? Det låter ovanligt och lite konstigt, men onekligen intressant.
Så beskriver skådespelaren Brendan Fraser (”The whale”, ”Mummy”) sitt första möte med manuset till den japanska regissören Hikaris nya film ”Rental family”.
– Det här manuset skiljde sig från allt jag tidigare hade läst, och just den egenskapen hos ett filmmanus intresserar mig alltid, oavsett var jag befinner mig i livet eller karriären. När de dessutom sa att inspelningen skulle vara i Tokyo tänkte jag direkt: jag packar väskan! säger Brendan Fraser.
När ”Rental family” låg i sin linda hade Fraser precis kammat hem Oscarsstatyetten för bästa huvudroll i hyllade ”The Whale” (2023) där han spelar den gravt överviktiga och djupt deprimerade engelskläraren Charlie. Också nu, som den godhjärtade, avdankade skådespelaren Phillip Vanderploeug i ”Rental family”, ser han rätt olycklig ut.
– När vi möter den här personen är han uppenbart, och i episka proportioner, väldigt ensam, säger Brendan Fraser om sin rollfigur.
Man får inte riktigt veta vad, men något har fått Phillip att lämna USA och rota sig i Tokyo. Eller ja, rota sig och rota sig – han har inga vänner, och utöver en framgångsrik tandkrämsreklam som börjar bli tröttsam att ständigt associeras med går det sedan länge trögt med skådespelarkarriären.
Phillip irrar omkring allena i Tokyo i jakt på nästa gig, och hans resliga gestalt förstärker bilden av honom som en vilsen själ.
– Jag är en 190 centimeter lång vit snubbe. Jag kommer alltid att vara huvuden och axlar högre än alla andra, och så råkar jag ju dessutom se ut som Brendan Fraser!
Också filmens skapare, Hikari (”Beef”, ”37 seconds”), vet hur det känns att sticka ut. Brendan Frasers rollfigur Phillip är sprungen ur upplevelsen att vara ensam mitt bland människor.
– När jag var 17 och kom till Utah i USA var det nästan bara vita människor där. I typ sex månader kände jag inte en enda asiat. Att vara ensam i en så stor folkmassa gav mig en känsla av isolering, säger Hikari.
I arbetssökeriet stöter Phillip på ett gäng som ägnar sig åt en underlig form av skådespeleri. De tjänstgör som familjemedlemmar, vänner eller bara vänliga medmänniskor, och orkestrerar ömma mellanmänskliga möten.
En dag spelar han en tioårig flickas sedan länge frånvarande pappa, en annan dag uppdras han att gråta på en främlings begravning. En tredje iklär han sig rollen som journalist, utsänd för att intervjua den pensionerade, dementa skådespelaren Kikuo Hasegawa (spelad av Akira Emoto, ”Japans motsvarighet till Ian McKellen”, enligt Brendan Fraser), vars barn vill påminna honom om hans glansdagar.
– Hikari berättade för mig att det här är en blomstrande affärsmodell, som faktiskt fyller en funktion i samhället. Och med vetskapen om hur ensamt Tokyo kan vara, precis som alla storstäder, trots att de utifrån kan verka som en bikupa med aktivitet, så kan jag förstå det.
”Den här bristen på gemenskap finns inte bara i Japan, utan över hela världen. Tekniken gör oss mer och mer isolerade”
Filmens anslag verkar till en början framtidsdystopiskt, men sanningen är att tjänster som de som tillhandahålls i ”Rental family” finns i olika former runt om i världen. Enligt Hikari, som i manusarbetet djupdykt i familjeuthyrningsindustrin, finns i dag omkring 300 liknande företag i Japan.
– Den här bristen på gemenskap finns inte bara i Japan, utan över hela världen. Tekniken gör oss mer och mer isolerade, säger hon.
Hikari hoppas att filmen ska kasta ljus på problemen med social isolering och ensamhet. Med dessa allvarliga teman i vågskålarna balanserar filmen på en skör lina mellan mörker och komik.
– Jag hoppas verkligen att biopubliken ska plocka upp sina telefoner och höra av sig till någon de inte pratat med på länge. Jag tror att jag valde att göra komedi av den här berättelsen för att inte bli deprimerad själv. Och jag vill inte att publiken ska bli deprimerad heller, säger hon.
Hikari och Brendan Frasers första träff verkar ha varit ett lyckat exempel på ett sådant mellanmänskligt möte som skådisarna i ”Rental family” iscensätter dagligen – men utan skådespel och transaktioner.
– Vi sågs på lunch och satt i sex timmar, bara satt och pratade om livet, och vips så hade solen gått ner. Jag behövde inte riktigt övertala honom, berättar Hikari.
Med tiden visar sig Phillip gång på gång oförmögen att hålla gränsen mellan verklighet och skådespel. Chefen (spelad av Takehiro Hira) irriterar sig på att han alltid kommer lite för nära sina ”klienter”, vill mer, känner för mycket. I arbetet med filmen förändrades även Frasers egen syn på Phillips yrkesroll.
– Jag slutade se dem som kunder, klienter eller patienter, och såg dem bara som personer som bad om hjälp. Och att be om hjälp är enormt, och modigt, säger han.
Brendan Fraser, som varit öppen med sina egna perioder av depression, använder sig själv som exempel:
– Jag visste inte att man kunde be om hjälp, i flera år visste jag inte det – tills jag gjorde det. Och det var som tur är inte för sent. Och till min förvåning finns det ofta någon där som vill ta din hand, säger han innan han abrupt stoppar sig och tittar ut över oss journalister, inkapslade i små rutor på hans skärm:
– Förlåt, blir det för känsligt och självutlämnande för er?
”Rental family” har svensk biopremiär den 23 januari.
Läs mer om film och tv.
