Oscarsvinnande regissörer brukar inte vara lätta att få tag i. Hamdan Ballal är inget undantag, men det beror inte på att hans schema är fullbokat, utan på var han befinner sig. Masafer Yatta är ett område med byar i det som kallas Hebron hills på den ockuperade Västbanken. En plats få vill åka till om de inte absolut måste, trots att den är slående vacker med sina böljande kullar klädda med sten, olivträd och vita små hus.
Filmen ”No other land” vann en Oscar för bästa dokumentär i mars. Den handlar om aktivisten Basel Adra som växer upp i Masafer Yatta och ser hur den israeliska ockupationen bit för bit driver bort palestinskt liv. Hur hus rivs och människor tvingas bort. Hur bosättare kan misshandla och härja i princip straffritt. Filmen är gjord av en fyrklöver av aktivister och vänner: Ballal Hamdan, Basel Adra, Yuval Abraham och Rachel Szor.
– Livet är likadant nu. Eller, det är värre. Det blir värre och värre hela tiden, säger Basel Adra.
Han och Hamdan Ballal sitter i en del av Adras hus som har gjorts om till en samlingslokal för utländska aktivister. Runt omkring oss fixar några israeliska ungdomar kaffe, de har precis varit ute och följt några fåraherdar på fälten intill Twani.
Basel Adra har varit med i DN tidigare och han är less på att bli intervjuad. Det är förmodligen Hamdan Ballal med, men han säger det inte rakt ut.
– Vi gör intervjuer ändå, för vi tänker att vi behöver göra det. Men jag har verkligen börjat undra vad poängen är. I går stormades en grannby av bosättare, de brände bilar och hus. Och du vet ju vad som hände med Hamdan efter att vi kom hem från Oscarsgalan, säger Basel Adra.
Han försvinner iväg för att hjälpa ungdomarna hitta något i köket. Hamdan Ballal suckar.
Den 24 mars i år twittrade den israeliska journalisten Yuval Abraham att hans kollega hade gripits.
”En grupp bosättare lynchade just Hamdan Ballal, medregissör till vår film ’No other land’. De misshandlade honom och han har skador i huvudet och magen, han blöder. Soldaterna invaderade ambulansen och tog honom. Ingen har hört från honom sedan dess.”
Tweeten spreds snabbt och medier över hela världen plockade upp historien. Det var dock inget som Hamdan Ballal kände till. Han satt med ögonbindel och bakbundna händer på en okänd plats.
– Jag satt i 24 timmar med armarna bundna bakom ryggen och varje gång jag rörde mig kom någon och slog eller sparkade mig, säger han.
Det var en vanlig kväll i Susiya, byn han bor i som ligger några kilometer från där vi sitter nu. Hamdan Ballal var hemma med sin familj, fru och tre små barn, när han fick höra att bosättare hade gett sig på några av hans grannar.
– Jag tog med mig min kamera och åkte dit för att dokumentera. Det är det jag gör, det är mitt jobb. Det var under ramadan precis före iftar.
Iftar är kvällsmåltiden som bryter fastan. Hamdan Ballal är muslim och hade själv precis tänkt äta middag när larmet kom från grannen.
– Jag tog några bilder, men bosättarna var aggressiva så jag blev orolig för min egen familj. Jag åkte tillbaka hem och sade till min fru att ta med barnen in och låsa dörren. Sedan satte jag mig utanför huset, på vakt.
Hamdan Ballal ville inte att huset skulle stormas av bosättare, eller väckas av att någon slängde in en brandbomb – båda sakerna har hänt och fortsätter att hända med jämna mellanrum på Västbanken. Bara en stund senare ser han tre personer närma sig hans hus.
– En av dem känner jag igen, han är en bosättare känd för sitt våldskapital. De två andra är israeliska soldater. Jag börjar filma dem.
Plötsligt ligger Hamdan Ballal på marken. Bosättaren som han känner vid namn har slagit ner honom. En av soldaterna riktar sitt vapen mot Ballal medan bosättaren sparkar honom i huvudet.
– Han sparkar minst tio gånger, rakt mot mitt huvud.
Hamdan Ballal har svårt att förstå händelseförloppet som därefter utspelar sig. Han har fruktansvärt ont och svårt att gå, han ber gång på gång soldaterna om att ta honom till en läkare. Misshandeln pågår i runt 20 minuter, sedan kräver soldaterna att Ballal reser sig. De säger att det finns en läkare vid grannhuset, han får gå dit.
Men i stället för att få lägga sig i ambulansen som mycket riktigt väntar vid grannhuset, sätts Hamdan Ballal i ett militärfordon.
– Jag kan inte hebreiska, men under tiden som jag hölls i förvar hörde jag hur soldaterna pratade om mig. De sa också ”Oscar” och skrattade, någon gång märkte jag att de höll saker över mitt huvud och skrattade ännu mer. De visste vem jag var, säger Hamdan Ballal.
I efterhand hävdade soldaterna att han hade gått till attack mot dem. Att han hade kastat sten, uppviglat till våld och misshandlat bosättaren som slog ner honom.
Hamdan Ballal ler för första gången under intervjun. Ett snabbt, bittert leende.
– De vände på hela historien. Det är de experter på. Men det fanns för många vittnen och för mycket bevis för att de ens skulle tro på det själva, de fick släppa mig.
Andra gången han ler är när han berättar om själva Oscarsgalan. Det ”sjukaste han någonsin har upplevt”.
– Alltså … det var som att befinna sig på en annan planet, säger Hamdan Ballal och skakar på huvudet.
Han är glad över upplevelsen, men verkar också väldigt lättad över att den är över. Trots det han fått utstå sedan han återvände hem från Los Angeles, skulle han aldrig ha velat stanna där.
– Det finns säkert folk som väljer det där livet, men det är inte mitt liv, inte mitt sätt att leva. För mig handlar livet om att vakna och gå ut och hälsa på fåren utanför. Okej, jag är den Oscarsvinnande regissören, men jag är fortfarande fåraherde. Det är mitt liv. Så lever jag.
Basel Adra har återvänt och motvilligt har han tagit med sig sin Oscarstatyett. Det ska understrykas att han aldrig hade tagit fram den om inte DN:s fotograf Alexander Mahmoud uttryckligen bett om att få se den.
Varken Basel Adra eller Hamdan Ballal hade kunnat föreställa sig att deras film skulle bli så framgångsrik. Utöver en Oscar har den vunnit över 30 andra priser, folk rycker i dem, vill göra intervjuer och bjuda dem till evenemang.
– Det är roligt såklart, men vad har det gjort för skillnad? Ingenting, säger Basel Adra.
Han tittar rakt på mig när han räknar upp länder han är besviken på, regeringar som har gjort noll och intet för att förbättra situationen i hans hembygd.
– Bosättare kan attackera oss ena dagen och åka på semester i Sverige nästa dag. Det är inte ditt fel, men det är så det är, säger Basel Adra.
Han mår inte bra. Varje dag är en ny dag av skräck. Han har inget hopp att ingjuta i sin dotter, men han får viss lindring av att leka med henne. Av att röka vattenpipa med sin bror.
Blir det några fler filmer? De två filmmakarna suckar unisont. ”Alla frågar det.”
– Jag hoppas att läget förändras och att livet blir bättre, så jag inte behöver göra fler filmer om lidande. Kanske kan det bli en film om något helt annat. Om något roligt, säger Basel Adra.
– Jag hoppas att mina barn vågar återvända hem till Susiya. Efter attacken bor jag där ensam, de bor med min fru hos hennes föräldrar för de är så rädda. Det är jag med. Men jag flyttar aldrig, säger Hamdan Ballal.
Läs mer:
Oscarsakademin ber om ursäkt för att de inte stöttat palestinsk regissör
Oscarsvinnande regissören efter frisläppandet: ”Mycket stark attack”
Oscarsnominerade filmaren: ”Situationen här blir mer galen för varje dag”
