”Inget med honom är sexigt”, skriver min vän i ett sms efter Black Sherifs konsert på Kägelbanan, när vi diskuterar varför hon inte var där. Hon har rätt. I en värld av global afropop där Asake och hans svängiga, ettriga galenskap är polstjärnan kan Black Sherifs sorgsna mässande te sig udda och frånstötande.
Blacko är inte en typisk afrobeats-artist. Han passar inte in i den nigerianska mallen som har blivit hegemonisk under decennierna sedan P Squares genombrott 2007. Black Sherif experimenterar med drill, trap och dancehall som han filtrerar genom sin ghanesiska bakgrund. Hans musik är sorglig och handlar nästan uteslutande om kampen och det sötsura livet för dem långt ner på samhällsstegen i huvudstaden Accra. Han låter som en biblisk profet som ylar domedagsprofetior i moll. Det slår an en ton hos vissa. Till den grad att hajpen kring singlarna ”Kwaku the traveller” och ”Second sermon” katapulterade honom in i det kollektiva afropopmedvetandet och resulterade i ett Burna Boy-samarbete.
Eftersom hans debut ”The villain that I never was” från 2022 var ett av det årets allra bästa album borde hans konsert på Kägelbanan vara mer välbesökt än den är. Men det hindrar inte Black Sherif från att behandla den halvfulla lokalen som en arena.
I det stora hela är det en formidabel konsertupplevelse från en afrikansk artist som vägrar låta sig stöpas i en mall
Den spinkige 23-åringen låter precis som han gör på inspelningarna. Rösten, hemsökande unik och fylld med världens tyngd, skär genom luften som en rostig machete. Han öppnar konserten med låtar från vårens färska album ”Iron boy” – ett album som inte alls håller samma nivå som debuten. Publiken ansluter direkt i allsång. Det fina med att vara en så osexig artist som Blacko är att man lockar en publik som ser värdet i det man gör och uppskattar det. Jag vet inte hur många ghaneaner som är i publiken, men under hela uppträdandet ekar publikkörerna efter Black Sherif utan att någonsin stamma på den kompromisslösa blandningen av engelska och twi.
Black Sherif är ett luttrat proffs som vet hur man skapar en musikalisk resa även inför få personer. När han avslutar med en trio jättehittar, där ”Oil in my head” blir den sista, får han till och med en liten moshpit i publiken. Black Sherif på Kägelbanan må inte vara Sex Pistols i Manchester 1976, men i det stora hela är det en formidabel konsertupplevelse från en afrikansk artist som vägrar låta sig stöpas i en mall. Jag önskar bara att den svenska publiken var lite mer öppensinnad och hade bättre koll.
Läs fler konsertrecensioner och fler texter om musik
