I juni när solen bara fortsatte upp över jordgubbsfälten kunde man nästan inbilla sig att det var enkelt. Sommargästerna hade just anlänt med sina stora bilar, Dagmar sålde stekt sill över disk och människorna bar sina brassestolar över ryggen på väg mot stranden. Och precis där utanför: Det glittrande havet med sina gömda vittjeställen.
Men vi som kom härifrån visste att platsens egentliga tillstånd är strävsamheten. Det blir aldrig så tydligt som nu, i oktober, när dobbarna klack-ack-ack-ar fram över asfalten på väg upp mot träningsplan, medan de råa vindarna från Östersjön får även de mest luttrade fiskarna ute på Hanö att rynka pannan.
Vad betyder det, att vara strävsam?
Egenskapen är inte unik för Mjällbyborna. Under mina år i huvudstaden mötte jag många strävsamma människor som ville framåt och uppåt, ibland till vilket pris som helst. Det är också strävsamhet, men den är individuell – och runt Mjällby är den kollektiv.
Den förenar samhällets fiskare, bönder och handlare. Minkfarmarna som en gång finansierade klubben till dagens småföretagare. Pensionärerna som morgonen efter match går skallgång över gräsmattan och täpper till varje frostnupen tuva.
För om vi ska göra det, så måste vi göra det ihop – det är den barnsligt enkla insikten.
Det var en lång väg till toppen. Sillastrybarnas frontman stod längst fram hela resan, från division 2 till allsvenskan. Kan man bli bäst i Sverige på kämparglöd? Så många landsortslag som lyckats överraska Den Större Klubben genom hårt arbete! Men för att verkligen nå toppen krävs något mer – och det har Mjällby visat i år. Laget spelar numera en vacker fotboll, kanske Sveriges vackraste.
Var kommer det självförtroendet ifrån?
Om den kollektiva strävsamheten är en nyckel, är den individuella kaxigheten en annan.
Det finns en vanlig uppfattning om att man från den lilla staden skulle komma kuvad till den stora – storögd in på de väldiga arenorna. Min erfarenhet är att det snarare är tvärtom. I Mjällby har det odlats ett självförtroende av närmast Oasiska mått. Vi som kommer från de närliggande byarna vet att det alltid har funnits ett slags laglös charm hos de boende på halvön, från fiskarna som uppfann sitt eget språk – listerländska – för att kunna prata över huvudet på handelsmännen, till deras barnbarn vi gick i skola med, som gick genom korridorerna med något absolut obändigt inom sig.
Vad skulle annars driva en liten pojke från Pukavik att kliva in på de stora arenorna med tiotusentals buande supportrar lutandes över sig under nittio minuter plus tilläggstid… och sedan göra det på ett sådant sätt?
Djurgården – Mjällby 1-3.
Malmö – Mjällby 1-3.
Häcken – Mjällby 0-3.
För varje placering upp i tabellen har fler och fler journalister tagit den slingrande landsvägen ut mot Listerlandet för att lösa Gåtan Mjällby.
Det har talats om smarta värvningar, om de minutiösa excelarken, allt detta är väl sant, och det är möjligt att mycket har förändrats sedan assisterande tränaren Torstensson hjälpte mig av planen – sjutton år gammal och på min tredje A-lagsträning med främre korsbandet hängandes som en lös sladd där inne – men det mest väsentliga har inte förändrats.
Den hösten rehabiliterade jag mitt knä i en källare under klubbstugan, påhejad av lagkamrater och ledare – de flesta av vilka är kvar i klubben i dag, från materialaren till innermittfältaren.
Det var rå oktober, med vindbyar som förvånade till och med de mest luttrade fiskarna ute på Hanö, och mina lagkamrater vandrade upp till träningsplanen med regnet piskandes i ansiktet.
Vad säger allt detta? Det går aldrig att helt fånga en framgång och varför den blev, än mindre imitera ett samhälles drivkrafter, eller köpa sig till en klubbs själ. Det går djupare än så.
När sommargästerna, de stora bilarna och journalisterna är borta, återstår strävsamheten.
Den fanns här från början, den finns här nu, den kommer att finnas här för alltid. Mjällby och dess invånare vet att bortom strävsamheten finns skatter att vittja ur djupen, från det glittrande havet – och i år gjorde de just det.
(Grattis till guldet!)
